Att göra på dagarna.

Häromdagen stod vi i köket och kommenterade för sjuttioelfte gången (den dagen!) hur gullig vår lille knodd är. Jag påpekade då att nu har vi ju tjatat om hur gullig han är i snart sju månader, ska vi aldrig tröttna på det? Svaret är nej. Helt ärligt var det något jag tänkte på ibland innan jag fick barn. Barn är ju jättesöta, men tröttnar man inte på att glo på samma lilla runda ansikte dag ut och dag in? Men det gör man inte, inte när det gäller ens eget barn. Man förundras bara några hundra gånger om dagen över hur underbart sött något kan vara.

Lille keruben. :)

Det har varit en lite tuffare period här hemma. Vi sover fortfarande så väldigt dåligt de flesta nätterna och ibland påverkas också Joel av det. Oftast är han lika glad och go som vanligt på dagarna ändå, men ibland orkar han inte riktigt och då blir det en del gnäll. Han är också inne i en period då han blir väldigt ledsen så fort han inte ser mig eller S och behöver väldigt mycket närhet, så det blir inte alldeles mycket gjort på dagarna. Vi har också minskat på hans dagssömn så numera sover han bara två gånger om dagen, och han har kanske inte riktigt fått in det i något system än, så det blir ibland lite för lite sömn för honom. Snorig är han också, från och till. Men för det allra mesta går ju allt bra ändå, även om både mamsen och bebben ibland blir aningen trötta och gnälliga.

Vår stora duktiga pojke, som kan sitta själv under korta stunder och rör sig över hela golvet (alldeles okontrollerat, men ändå :p )

Eftersom han sover mindre är han följaktligen vaken mer. Och då undrar jag, vad gör man med ett barn i denhär åldern? Att sitta och leka på golvet i tre timmar funkar ju inte, det orkar varken han eller jag. Vi läser lite böcker, gungar, busar med Nala... Och numera går vi oftast ut en gång om dagen och ser oss omkring, något vi alla njuter av. Joels huvud går från sida till sida och han tittar sig runt med stora ögon. Världen är så spännande. Men vad gör ni andra med era småttingar på dagarna? Ibland har man förstås annat på gång, som att handla, hälsa på någon eller få besök, men jag försöker undvika att göra något sånt varje dag, för jag vill att Joel ska känna att det går bra att bara vara hemma också.

Joel och Alfons

Gör man misstaget att gå på promenad för nära inpå sovdags eller för sent på kvällen kan det såklart sluta såhär. Myskorven.

Idag är det lördag och fullt ös här, som det ju oftast är. Hockey och barnkalas på agendan och det eviga pusslandet med skjutsande hit och dit. Men ikväll ska jag och träffa goda vänner. Hurra!

Mat mat mat.

Tråkigt nog blir det ju ofta så att man gnäller över det som inte är perfekt. I vårt fall är det nattsömnen. Därför ska jag nu istället lyfta fram något som inte alls är något problem!

Nämligen ätandet. Vår matglade lille hjälte stoppar glatt i sig allt vi bjuder honom på. Det är härligt att se och så otroligt skönt då det inte krånglar. Dock är han ju som de flesta andra och tycker att efterrätten är godast, haha! Det ska börjas i tid.

Det är snarare ett problem att han vill ha så mycket mat. På rådgivningen sa de nog att vi får ge honom så mycket han vill ha, men jag är så rädd om hans lilla mage och tycker ibland att det känns orimligt att ge mer än det vi ger i nuläget, speciellt med tanke på att jag fortfarande ammar ganska mycket. Men vi ökar på portionerna lite åt gången och gläds åt den goda aptiten. :) Bäst är majs, fisk, ägg och banan. Knepigast är maletkött och kyckling, som ju kräver lite tuggande. Men allt går, tack och lov! Än så länge lagar jag all Joels mat själv. Jag har inget emot den köpta maten, den är säkert hur bra som helst. Men jag har heller inget emot att laga maten själv och visst känns det bra att veta exakt vad det är han får i sig. Dessutom finns baktanken där, att gossen ska lära sig att man äter den mat som serveras här hemma. För sånt lär barn sig vid sex månaders ålder, eller hur?! :D En del av hans efterrätter är dock köpta, och det går hur bra som helst.

 

Idag kör vi lugn hemmadag. Fint så! 

Kram på er!

Kläm på föräldraskapet.

Alldeles nyligen var det någon som sa till mig: "Nu har du ju varit mamma i ett halvår, så nu måste du ju börja ha kläm på det". Jag har funderat på det en del. Och nej. Jag har inte kläm. Inte kläm alls. Det känns faktiskt som att jag chansar, gissar och testar mig fram ungefär 90% av tiden. Men det gör inget, det går ju så bra ändå. Antagligen besitter vi människor faktiskt någon slags instinkt som kickar in då det verkligen behövs, och så bara vet vi och förstår saker och kan tolka tecken utan att riktigt veta när och hur vi har lärt oss dem.

Några saker har jag ju ändå snappat upp om mig själv och mitt föräldraskap. Exempelvis följande:

- Jag oroar mig. Mycket. Det blir kanske liiite bättre hela tiden då han blir äldre, men det är fortfarande illa. Typexemplet är ju kvällarna här. Joel somnar i vårt sovrum kring 20-20.30 på kvällen. Vi sätter då babyvakten i hans säng för att kunna höra om han vaknar. Men jag vill helst höra honom hela tiden. Det innebär att om det inte hörs att han andas måste jag smyga in i sovrummet och kontrollera att han gör det innan jag kan slappna av. Jag vill dock påpeka att om jag inte hinner komma till den punkten själv händer det också att Sören gör det. Han är alltså också omöjlig. Ett annat exempel är ju mitt i nätterna. Vi sover illa här, men även om vi inte gjorde det skulle jag knappast ta mig igenom en hel natt utan att vakna. Jag vaknar alltid minst en gång per natt för att kolla att Joel är okej. Ofta har jag drömt något. Även här hjälper Sören till ibland, senast häromnatten vaknade jag av att han sträckte sig över mig och lyste med telefonen mot Joels säng för att kolla att han andades. Vi är hopplösa.

- Och på tal om nätterna... Jag är gränslöst otrevlig då jag inte får sova. Att vakna och amma någon gång per natt är inga problem, men då det gäller att vakna en gång i timmen eller tvingas vara vaken två timmar mitt i natten är det värre. Och så har vi tyvärr haft det här ibland. Detta är nog det absolut värsta jag upptäckt med mig själv och jag har upprepade gånger fått be om ursäkt åt både sambo och barn dagen efter. Lyckligtvis är S väldigt förstående och Joel tycks inte bry sig särskilt länge. :) Definitivt något att jobba på för min del.

- Jag skulle kunna köpa oändligt med barnkläder. Knappast chockerande för någon. Men jag tycker det är så himla mysigt. Sedan är jag eventuellt aningen mer könsstereotypisk i mina klädval än jag trodde jag skulle vara. Men under hela graviditeten visste vi ju inte om det var en kille eller en tjej där inne, vilket innebar att jag köpte nästan allt i grått, vitt och beige. Och det blev lite uttjatat där i början, så nu tycker jag det är kul med grabbigare kläder. Jag är okej med det. Då han blir större får han ju välja själv vad han vill ha på sig.

Ibland får Joel kläder av moster Emma. Här i oerhört cool Batman-tröja. :)

- Jag är väldigt mån om att hans utveckling ska gå bra. Det här är dumt, för alla barn är ju olika och utvecklas på olika sätt. Hittills har det gått suveränt med Joel, han har utvecklats och lärt sig saker snabbt, men inte för snabbt. Hans längd och vikt har alltid varit bra och han kan allt han behöver kunna. Han förflyttar sig på golvet, svänger runt åt alla möjliga håll, plockar, dunkar, kastar och tuggar på sina leksaker, äter som en riktigt karl, babblar för fullt och nu har också två små tänder ploppat upp som små risgryn i hans nedre käke. Så sött. Men jag hoppas jag inte flippar ur totalt ifall det någon gång inte går helt enligt skolboken.

- Jag har lite svårt för att be om hjälp. Det är inte alldeles ofta någon annan tar hand om Joel, och då det händer är det ofta för att de bett om att få göra det (och med "de" menar jag mina systrar :p). Det har hittills gått jättebra att låta andra ta hand om Joel någon stund, så det handlar inte om det. Jag tror snarare att det är någon dum stolthet hos mig som säger att jag minsann ska klara av att ta hand om min egen avkomma. Och det kan jag ju. Men det innebär inte att andra inte kan få hjälpa till då och då.

- Det är förvånansvärt roligt att sjunga barnsånger. Vi lyssnar mycket på musik här. Och sjunger mycket. Favoriten just nu är Rasmus Rackarunge. Den driver Sören till vansinne, men Joel älskar den låten. Vi hör på annan musik också. I sommar har vi dansat till Justin Timberlakes Can't stop the feeling varje morgon. Under graviditeten spelades mycket Shinedown, ett band som både Sören och jag gillar. Och Joel gillar deras musik också utanför livmodern. Kul! Kärleksvisan, som Emma och Micki sjöng på dopet, sjunger jag också åt Joel flera gånger i veckan.

- Jag tycker det blir roligare och roligare för varje dag som går att vara förälder. Missförstå mig rätt, det var jättemysigt att ha en alldeles nyfödd bebis här hemma. Såklart. Men det är roligare nu. Nu har vi mer samspel, större utbyte av varandra, någon form av kommunikation. Vi leker, pratar, skrattar och tokar oss nu. Och det blir det ju bara mer av ju större han blir. Sedan blir det ju säkert roligare också ju tryggare man blir i sin föräldraroll. För det är klart att jag känner mig säkrare nu då det gått en tid. Den tidigare nämnda klämlösheten till trots.

- Det jag kanske insett mest är att jag inte hade en susning om hur mycket man kunde tycka om ett barn. Jag tycker om många barn, och ännu fler vuxna. Men hur det känns med det barn som är ens eget kan man nog aldrig förbereda sig på. Jag har nog skrivit om det tidigare, men det tåls att skrivas igen. Det är galet hur mycket jag gillar min lille kille.