Ett år.

I söndags blev han ett år gammal, vår lille knodd, mammas lilla bebis. Det är en salig blandning av känslor gällande detta. Jag är till personligheten löjligt sentimental och detta är givetvis inget undantag. Jag kan bli gråtfärdig av att se bilder eller filmer på Joel då han var riktigt liten, då inser jag hur otroligt fort tiden går och att han ju aldrig blir sådär bebisliten och bara ligger och grymtar mer. Samtidigt tycker jag att det är så roligt nu, Joel är så rolig nu. Han utvecklas ju hela tiden, pratar för fullt, drar fram som en virvelvind och visar mer och mer av sin egen personlighet. Och det är fantastiskt! Så trots att jag blir nostalgisk och ibland vill att han ska vara liten för evigt ser jag ju så otroligt mycket fram emot att få se honom utvecklas vidare, att sedan se vilken slags människa han ska komma att bli.

Här gosar Joel med Nala, som skadat sitt öga och måste ha tratt på. Stackars liten!

I torsdags var vi på ettårskontroll till rådgivningen. Jag tyckte Joel hade växt ganska lite, men vår hälsovårdare var så nöjd och sa att han fortfarande följer kurvan precis som han ska. Så allt är bara bra. Joel är nu 75,5 cm lång och väger 9490 g. En fin, mjuk och gosig liten klimp, alltså. :)

Joel har blivit väldigt intresserad av att läsa böcker. Han hämtar en av sina böcker (oftast en Alfonsbok), kommer fram till mig (eller någon annan, om vi är fler hemma), sträcker upp boken och säger "däää". Och då finns inget annat alternativ än att läsa (tro mig, jag har försökt!). Helst ska man läsa samma bok om och om igen. Jag tycker om att läsa åt honom, så det är bara roligt. Problemet är att Joel mest vill läsa böckerna med de tjocka sidorna, så att han själv kan vända blad. Dessa böcker innehåller ofta omkring 10 sidor och har ungefär fyra ord per sida. Alltså läser man ut en bok galet snabbt och får sedan läsa den femton gånger innan han är nöjd och kryper efter nästa bok. Pust. Men också mysigt. Andra roliga lekar är lego, alla möjliga slags klossar, koppar och dylikt som man kan plocka med och pussel. Sedan sysslar Joel rätt mycket med annat också, som att riva böcker ur bokhyllan, öppna och stänga dörrar och sitta och klotta med hundens vattenkopp. Och förstås stiga upp precis överallt och vandra mellan möblerna. Så jodå, dagarna blir nog fyllda. Däremellan är vi ute med pulkan, träffar folk eller besöker butiker, där Joel gärna hälsar på alla han möter. :)

Kalas hade vi förstås åt ettåringen och det var en riktigt fin kväll med släkten. Några bilder från födelsedagsfirandet kommer här:

Joel fick en cykel av sin gammelmorfar. Benen når än så länge bara halvvägs ner, men tids nog... :)

 

 Såklart får man smaka tårta då man fyller år. Första gången i livet...

 ... och det var smaskens! :)

 

Min lilla familj. ♥

Dagen efter kalaset var det den riktiga födelsedagen. Då öppnades fler paket. Lyckligtvis hade Joel hjälp av storasystrarna med öppnandet. Och läsandet. :)

Att stå och gå.

Två dagar efter att Joel lärt sig krypa lärde han sig stiga upp på egen hand. Och nu ser det ut såhär hemma hos oss dagarna igenom:

(Ungefär 1,7 sekunder efter att denna bild togs hade vi frukostflingor utspridda över hela köksgolvet. Såklart.)

Riktigt duktig har han blivit, och han går också bra med stöd. När man försöker sätta ner honom att sitta på golvet spänner han benen, ler stort och traskar iväg med bestämda steg. Återstår bara att se nu när han börjar gå på egen hand. Far i huset blev nästan gråtfärdig igår då Joel kom gående emot honom. För visst känns det som att bebisstadiet är över när liten börjar gå?! Så vi är faktiskt glada att han inte börjat gå än, på så sätt känns det som att vi fått ha vår bebis ordentligt!

Idag tog vi sovmorgon, Joel och jag, och sov ända till klockan 8 (vanligtvis vaknar vi mellan 6.30 och 7). Så vi är lite sena med allt. Men nu har han just vaknat från första tuppluren och det är dags för lunch. Sedan blir det nog en innemysardag eftersom det är så kallt ute. Kram på er!

Och så kröp han.

Jag borde tydligen ha bloggat om det för länge sedan. Så himla typiskt, haha! Igår kväll, några timmar efter att jag bloggat om saken, började Joel krypa. :) Duktiga lillkillen.

Bild från förra våren, då knodden tränade nacken för fullt. Vad han har ändrats sedan dess!

Nytt år, nytt blogginlägg.

Det har påpekats några gånger här hemma att uppdateringen här inne inte är så våldsam. Alldeles riktigt. Jag har glömt, inte orkat, inte haft lust osv. Lär väl fortsätta så, men jag kan ju uppdatera lite då och då i alla fall.

Sedan sist har vi firat jul och nyår. Joels första. Och det var jättefint och mysigt. Alldeles för många julklappar fick han förstås, vissa (främst hans mor och hans gudmor Emma) hade spårat ur en aning. Men bra ändå, han fick bra saker som han haft stor glädje och nytta av efteråt. Nöjd och glad har han varit under firandet också och allt har gått så bra. Min önskan inför det nya året (som nu redan är inne på sin tredje vecka) var att få lite mera sömn. Det har jag inte fått. Eller, det började bra. Vi avslutade förra året och började detta med en riktigt bra sömnperiod. Men sedan svängde det. Som det ju oftast gör. Och mitt nyårslöfte var att sitta mindre och slöpilla på telefonen. Det försöker jag jobba på varje dag och lite bättre har jag faktiskt blivit på det. Instagram är min fiende, dock, jag älskar det alldeles för mycket.

 

 

Joel i nya mystältet.

Joels utveckling går också framåt, förstås. Han har blivit fenomenalt duktig på att sitta och plocka med olika leksaker. Han har en sådan där pinne som han ska trä runda träringar på och den kan han sitta med hur länge som helst och sätta ringarna på plats. Vi är löjligt stolta över honom då det gäller det. Pratglad är han också, och vi får ofta höra att han är tidig med pratandet. Numera säger han mamma och pappa/babba (dock inte på beställning), där, detdär, vår dialekts "tidee" och så det absoluta favoritordet: kisse. Det säger han några miljoner gånger om dagen. Vår ena katt heter faktiskt Kisse (vi lät verkligen fantasin flöda där), men för Joel heter båda katterna OCH hunden kisse. I början sa han "kitte" och nu säger han oftast med stor entustiasm "kisseeeee". Underbart! Han har också lärt sig sätta sig upp och så drar han sig upp på knäna och sätter ena foten i marken, så nästa steg är att stiga upp. Han står stabilt med stöd och kan också ta några steg med stöd innan han tröttnar.

Men... Kryper gör han inte. Han totalvägrar. Han har stått på alla fyra och gungat i nästa två månader, men han tycks helt enkelt tycka att detdär med att krypa inte är något för honom. Och det kommer åsikter, råd och väl valda ord från alla håll och kanter. På rådgivningen sa de att om han inte kryper innan han är 11 månader måste han få fysioterapi. Flera vänner har sagt att deras barn inte heller krypit (krupit? krypt? Vad tusan heter det?) tidigare än så och att det gått bra i alla fall. I Sverige tycks annat gälla, överallt står det att en del barn hoppar över krypandet helt och att det viktigaste för inlärningen är att de lär sig korsrörelserna någon gång innan de börjar skolan. (Korsrörelserna har Joel förvisso redan, håller man honom under magen kryper han rätt, han bara vill inte göra det själv.) Så dethär har verkligen varit en stressfaktor för mig och vi har övat och övat, trots att Joel inte alls tyckt att det varit kul. Jag vet faktiskt inte... Det är tydligt att han mycket hellre vill börja stå och gå, hela hans lilla ansikte skiner som en sol då han får visa någon hur duktig han är på att stå och det känns dumt att försöka tvinga fram något. En sak som jag också tänker på är att jag, som alltid varit något av en prestationsprinsessa och bedömt mig själv utifrån det jag presterat, verkligen inte vill överföra det tankesättet på Joel. Jag tycker ju han är världens finaste oavsett hur han presterar. Och oavsett om han kryper eller inte.

Gungar på i krypställning

Så.. Sådant på gång här. Halv- eller heljobbiga nätter ibland, men ljuvliga dagar så gott som alltid. Nu ska jag försöka hinna dricka en kopp te innan liten vaknar och det blir full fart i huset igen. Ha det fint!

 Syskonen ute i snön.