Underbart, men tungt?

Oj, så jag slarvat med bloggandet nu igen. Men dagarna bara rusar iväg och jag kommer inte riktigt ihåg att dokumentera så väl som jag skulle önska.

Vad är nytt då? Tja, inte mycket. Vi fortsätter mysa omkring här hemma, träffa familj och vänner och njuter av våren och solen de dagar den behagar visa sig.

Förra helgen var vi duktiga och räfsade ute på gården.

Joel blir nio veckor gammal idag, i tisdags var han exakt två månader. Galet! Han fortsätter utvecklas, som bebisar ska. Hans nacke och ben är väldigt starka, han visar stort intresse för alla leksaker som hänger ner, det vill säga babygymmet och mobiler, och han har också börjat intressera sig mer för hunden. Han ler stort mest hela tiden då han är pigg och mätt, men har en tendens att snabbt bli övertrött och då rätt gnällig innan han slocknar som ett ljus. Nätterna är okej, han vaknar med 2-3 timmars mellanrum, äter och somnar oftast om väldigt enkelt. Joel trivs fortsättningsvis bäst i någons famn, men har kunnat börja ligga för sig själv betydligt längre stunder innan han blir arg. Idag låg han nöjt i babygymmet och jollrade med sina leksaker medan jag bytte gardiner. En väldigt pratglad kille har vi, men något annat hade vi inte förväntat oss heller. :)

Med mig är allt också som vanligt. Jag har kommit igång rätt bra med träningen och tycker det går bra, även om jag ännu är väldigt försiktig med magmusklerna då jag inte vill förstöra något. Att träna rumpan är roligast, för låt oss vara ärliga. Vad i hela vida friden är det som händer med aktern då man får barn? Visst, någon Kardashian har jag ju aldrig varit, men jag har nog banne mig haft bättre put än såhär tidigare! Nåja, det är väl squats som gäller resten av livet nu och hoppas på att rumpans nedre del så småningom söker sig uppåt från knävecken.

Nu har jag alltså varit mamma i två månader och börjar väl så småningom ha åtminstone lite kläm på hur det är. Men jag tycker fortfarande det känns ovant och overkligt att vara just mamma. Jag kallar ju mig själv det hundra gånger om dagen (oftast i ordkombinationen mammas och älskling) men det känns ändå som att jag bara låtsas lite. Jag tittar på Joel många gånger varje dag och får tyst förklara för mig själv: "Jo, han är faktiskt din!" Jag fick frågan om det är lika underbart som jag trott att vara förälder men kanske lite tyngre än jag trott. Har funderat en del på det och kommit fram till att det faktiskt inte är tyngre än jag trott. Jag hade nog en ganska realistisk bild av det hela och var inställd på att det inte skulle vara en dans på rosor hela tiden. Så tyngre är det inte. Däremot kan jag förvånas över hur mycket tid föräldraskapet tar. Och då gäller det nog främst amningen än så länge. Men det är ju tillfälligt. Och det ska få ta tid, han förtjänar ju all min tid och uppmärksamhet. Sedan om det är lika underbart... Det är nog bättre! Alla de snuttepnuttiga sakerna, som att leka med bebisen, pyssla med hans kläder och gå på promenad med vagnen, det är kanske ungefär som jag hade tänkt mig. Men den känslomässiga delen kan man nog inte förbereda sig på. För jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kännas såhär mycket, att man varje dag skulle älska mer och mer. Det är en helt annan och ny typ av kärlek. Och den är betydligt mer underbar än jag någonsin kunnat föreställa mig.

En helt vanlig torsdag.

Efter att ha yrat runt en hel del tidigare i veckan bestämde jag att idag fick bli en lugn hemmadag. Och det blev en riktigt bra dag med pigg mamma, glad bebis, skojig hund och vackert väder. Lite bilder:

 

 

 

Sedan fick lillfisen en attack av gap- och skriksjukan och tyckte bara det var okej så länge mamma eller pappa dansade runt med honom. Men nu har han somnat i bärselen, så antagligen var han bara övertrött. Det är ju så mycket mer intressant för honom att vara vaken nu och han tittar sig ständigt så intensivt omkring, så han har nog helt enkelt inte lust att sova.

Imorgon är det fredag igen, veckorna bara rusar iväg. Tiden har nog aldrig gått så snabbt som den gör just nu! Det gäller att försöka ta vara på den så gott det går!

En liten förhoppning.

Jag försöker undvika att planera för mycket för hur Joel "ska" bli då han bli stor. Jag vill ju gärna tro att jag är en sådan förälder som låter honom bli precis som han själv vill bli. Men jag hoppas ändå lite

grann att han åtminstone ska bli en smula som denna kille:

Efterkoll - check.

Idag har vi äntligen varit hos doktorn. Egentligen skulle vi ha haft lillemans sexveckorskoll och min efterundersökning redan förra veckan, men då blev läkaren sjuk. Nåja, nu är det äntligen gjort.

Då vi kom dit mötte vi en mamma som var med i förberedelsegruppen och hennes lille son. Våra pojkar är födda på samma dag, men hon log genast brett då hon såg lille Joel och sa "Oj, så rund och söt". Och han var verkligen rejält knubbig i jämförelse med den andra pojken där han låg och utmanade sömmarna på sin body. Underbaringen. :)

Han hade växt bra även denna gång och nu är han nästan tio centimeter längre än då han föddes. Helt otroligt! Allt var bra med lillgubben, läkaren var nöjd med allt och han var sitt vanliga charmiga jag där han låg och log stort mot doktorn. En frisk och fin kille!

Också min efterkontroll gick problemfritt. Hb och blodtryck fortsättningsvis bra, vikten är nu ett kilo från startvikten och helhetsformen är rätt bra. Läkaren sa att jag läker och återhämtar mig ovanligt snabbt och bra, låter ju härligt. Ärret har dragit ihop sig bra och ingen extra hud hänger över såret, som det ju kan bli ibland. Hon hade inget att anmärka på, så nu får jag ääääntligen börja träna igen. Så mycket som det känns bra, såklart. Tung styrketräning är ju inte det bästa kanske (och inte heller något jag vanligtvis sysslar med) och löpning får jag väl vänta ett tag med än. Men i övrigt ska det gå bra. Så ikväll har jag dragit en genomkörning av kroppen. Det gick bättre än väntat, men vi får väl se hur det känns imorgon. :) Otroligt skönt att vara igång igen i alla fall!

Nu ska jag se film med älsklingen (jag lär väl komma igenom halva filmen innan jag somnar även denna gång...)!

Och för er som undrar, jag sov kungligt den natten då jag sov i ett annat rum. S skötte det fint och kom in med Joel två gånger under natten, resten av tiden var jag helt out. Ljuvligt! Nu är vi tillbaks till krångelnätter med Joels eviga grymtande i mitt öra, men det går bra det också. :)

Lägesrapport.

Snabb uppdatering medan lillfisen för en gångs skull är nöjd med att ligga och sova för sig själv.

* Vi har svängt på dygnet rätt duktigt. Och med "vi" menar jag unge herrn. Han sover lugnt, gott och länge på dagarna och kort, knyckigt och -i alla fall förra natten- enbart ovanpå mig eller S. Och så ska det ätas ungefär varannan timme hela natten. Det är lite fascinerande att jag fortfarande fungerar som människa. Men det gör jag. Ganska bra till och med. Eventuellt med några mindre misstag om dagen.

* Ersättningen slutade vi med efter två försök. Joel vaknade och åt lika ofta som annars och jag blev tokig och låg vaken hela natten och väntade på att han skulle vakna. Det är alltså fortsättningsvis boob som gäller.

* Inatt har S erbjudit sig att ta hand om lilleman och bara föra honom till mig då han ska äta. Detta innebär såklart att jag måste sova i ett annat rum, vilket jag inte direkt gillar. Men det får gå. Vore dock väldigt typiskt mig att inte alls kunna sova då, men vi får se hur det går. S är nog rädd att jag ska bli galen av sömnbrist, så jag får göra ett försök.

* Den främsta anledningen till sömntokeriet är nog att vår lille kille är så väldigt sällskapssjuk och alltid vill vara i någons famn. Just nu är jag ensam med honom och fram tills alldeles nyss gallskrek han så fort jag satte ner honom och blev nöjd direkt jag tog upp honom igen. Jättemysigt att han vill vara nära (försöker fokusera på det), men här äts för tillfället inte många måltider utan att någon av oss har honom hängande på ena armen.

* Lillknodden blev sju veckor gammal igår och har nu växt ur alla kläder i storlek 50. Han har också blivit mycket mer intresserad av saker som rör sig och tycks vara speciellt förtjust i färgen röd. Han har en röd och svart leksak som han varje morgon för livliga diskussioner med. Det är bedårande att se!

* Jag har idag med skräckblandad förtjusning bevittnat hur han svängt sig från mage till rygg! Detta ska väl ske någon gång mellan typ 3 och 6 månader? Lillfisen är ju inte ens två månader gammal. Men han är ju väldigt rörlig och blir irriterad då han inte lyckas ta sig någonstans på egen hand, så vi misstänker att han börjar röra på sig rätt tidigt. Lille gullet.

* Som jag önskar att någon kunde uppfinna något som gjorde att bebisar riskfritt kunde sova på mage. Joel sover som en liten prins då han får ligga på mage, men det vågar man ju inte försöka sig på under natten då man själv vill sova och inte kan övervaka honom.

* I övrigt är läget detsamma. Vi börjar dagarna med ljuvlig flin- och skrattfest som genast får en att glömma att man inte sovit, går långa promenader med vagnen, Joel sover gott utomhus i några timmar, vi gosar och sjunger och pratar. På kvällarna är det som sagt famnen som gäller och helst på nätterna också. Annars grymtar han som en liten gris. Skriker gör han fortfarande aldrig på nätterna, så himla skönt!

* Sömnbristen till trots känner jag många gånger om dagen att jag aldrig varit lyckligare i hela mitt liv! Jag är där jag vill och behöver vara.

Nu måste jag passa på att gå på wc innan han vaknar och ska kramas igen! Puss på er!

En kär bild för mig, fyra generationer samlade. Moffa, mamma, Joel och jag. Vilken lycka det är!

Om bröst.

Den finkänsliga behöver inte läsa, mina tankar om bröst intresserar knappast alla. Men något måste jag ju skriva, för det är helt klart, att såhär mycket uppmärksamhet har de rackarna inte fått sedan min lillebrors alla kompisar snubblade in i puberteten samtidigt.

Det började på bb. Då man fött ett barn kunde man ju tro att största fokus skulle vara på bebisen. Men vete fasen om det inte pratades mer om mina tuttar och min ihopskrumpnande livmoder. Fascinerande. Och lite jobbigt. Det är inte konstigt att kvinnor får problem med amningen, för barnet hinner ju knappt ut med huvudet ens innan det börjar hetsas kring matandet och främmande fingrar är där och trycker och petar.

Nu blev ju amningen ett senare problem för oss, eftersom lillen var så slö att han bara åt genom sond eller ur flaska de första dygnen. Men det hindrade ju inte mjölken från att rinna till. Och jag kan väl inte säga att det var det som gjorde mest ont (det borde rimligtvis ha varit mer smärtsamt att stiga upp första gången efter snittet) men det var absolut den smärta jag hade mest besvär av. För jag var inte alls förberedd på den. Men du milde, vad det gjorde ont! Mina bröst, som under graviditeten lyckligtvis bara växt med en storlek, svällde plötsligt och antog icke begripbara proportioner. ”Porrstjärnetuttar”, sa S. Fick rådet att ta en varm dusch, för varmt vatten skulle visst hjälpa. Det gjorde det knappt, och jag kunde inte lyfta armarna för att tvätta håret för då stramade det till i mjölkeriet så jag trodde hela torson skulle explodera över badrumsgolvet. Det slutade med att två snälla barnmorskor stod och satte kalla kålblad på mina ömma bröst. Sedan fick jag också i flera omgångar pumpa ur en hel del (och telepatiskt sända tackkort och blommor till den människa som uppfann den elektriska bröstpumpen) medan S stod och masserade sidorna av tuttarna. Det hela var så fruktansvärt osexigt att jag seriöst tvivlar på att mina bröst någonsin kommer att få någon slags sexuell funktion igen.

Lille älsklingen efter att ha ammat för första gången

Nåväl, lyckligtvis lättade trycket och jättebomberna återgick till sin vanliga storlek. Amningen kom igång riktigt bra med lillen, men bara när vi använde amningsnappar. En liten bit gummi som räddade hela grejen. Och dem har vi fortsatt med. Andra frågar varför jag inte slutar och verkar tycka det är tokigt på något sätt att lilleman inte får gnaga direkt på mina bröst, men jag ser ingen mening med det. Jag har försökt utan, men han får inget grepp och blir bara arg. På dethär viset är det lätt för honom att äta och jag slipper blödande bröstvårtor. Win win!

Dethär med amning då... Nu har jag ammat i sex veckor. Vår son är en matfrisk liten livsnjutare som gärna äter läääänge och långsamt. Det kanske beror på min inre otålighet, eller så är det bara de kära amningshormonerna som spökar, men sakta men säkert har tanken krupit sig på. Dendär tanken man till och med bara tänker med viskande röst, och ogärna säger högt. Jag tycker inte så mycket om att amma. Det kan inte hjälpas. Nu är jag ju envis och tänker minsann göra det ändå så länge det går, men jag känner inte detdär som många pratar om, att det är en så mysig stund då man knyter an till sitt barn. Mitt barn blundar då han äter och jag knyter an till honom då han är vaken, pigg och glad. Inte vid amningen. Tyvärr.

Igår kväll gav vi honom för första gången ersättning ur flaska innan vi gick och lade oss. Detta på grund av att vi inte riktigt vet vilka världsproblem han grubblar på mellan 1 och 4 på nätterna, men det är tydligt att det kräver full vakenhet och en hel massa föda. Och det sägs ju att barn som får ersättning till natten sover längre, så vi och rådgivningstanten tyckte det var värt ett försök. Och när liten låg där i S famn och drack ur flaskan kändes det med ens riktigt uselt! Jag vet inte varifrån dendär hemska känslan kom. Kanske var det igen dedär eländiga amningshormonerna eller kanske var det den primitiva urkvinnan i mig (som jag inte trodde fanns) som helt plötsligt kände sig som en avsevärt sämre kvinna för att jag inte glatt ägnar mig åt amning 24/7. Och jag blir jättearg på mig själv för att det kändes så, för jag har alltid sagt att om man inte vill amma så ska man inte amma. Att det ska inte vara något måste, inget man ska känna sig dålig för. Och där satt jag och grät inombords för att min lille bebis fick mat ur flaska istället för direkt från mig! Usch och tvi! Nåväl, nu funkade det väl sisådär med ersättningen denna natt. Joel har ätit precis lika ofta som vanligt och faktiskt varit vaken ännu mer än han brukar. Kanske gör vi ett nytt försök ikväll. Om urkvinnan i mig tillåter det.

Nåväl, det om det. Amma gör jag alltså fortsättningsvis. Men jag längtar också lite grann efter den dagen då jag får använda vanliga bh:n, inte längre har ständigt ömma tuttar och kanske kanske lyckas hålla dem innanför tröjan i mer än två timmar åt gången!

Alla mina "borden".

Inatt då jag som vanligt vaknade några gånger för att mata lillen kände jag dendär vagt bekanta känslan i kroppen av att vara både kokhet och iskall samtidigt, känslan som bara kan betyda att det är feber på gång. Och mycket riktigt visade det sig på förmiddagen att jag hade feber. Inte mycket, utan bara såpass att jag visste och kände att det var vila som gällde. Förkyld eller magsjuk är jag inte, så min tanke är att det nog bara är kroppen som säger att jag behöver ta en vilodag.
Detta var förstås speciellt surt eftersom vädret varit fantastiskt. S har varit borta hela dagen och min plan var att pyssla i trädgården medan lillen sov. Men trädgården är opysslad.

Och jag kan ärligt säga att det har varit en riktigt bra dag! Jag har ätit, läst lite, sett serier, sovit en stund. Mitt hår är oborstat, ansiktet osminkat och huset lite mer i oordning än jag vanligtvis är bekväm med. Men det gör inget. För framför allt har jag haft en riktigt fin dag med min son. Även om jag varje dag försöker ta vara på all tid med honom, så finns de alltid där i mitt bakhuvud, alla mina "borden". Att det ska vara så svårt att leva i nuet utan att hela tiden tänka på vad man ska göra härnäst! Men idag har jag inte känt så. Idag har vi bara myst, skrattat, sjungit och haft det bra. Jag har suttit och tittat på honom då han sovit. Jag har bytt blöja efter blöja utan att det stört mig i något annat. Och den största skillnaden har jag märkt vid amningen. Vår lille killes maratonätande har inte stört mig så mycket idag, för jag har inte hela tiden planerat vad jag ska göra när han äntligen är färdig. Och det har varit otroligt skönt.

Mysigt sällskap i sängen idag

(Och ja, jag ska köpa ny telefon eftersom kameran på den jag har nu uppenbarligen är helt slut!)

Det går inte att ha såna här dagar alla dagar. Men jag behövde och mådde bra av en sådan dag idag.

Tröttskalle.

Vi har haft en sämre natt i det Stenvall-Karlssonska hemmet. Joel ville för det första inte alls sova då vi andra ville det. Detta var mest mitt eget fel eftersom vi hamnat i osynk med sömn och mat under kvällen och han sovit alldeles för mycket innan läggdags. Så klockan hann bli nästan 01 innan vi somnade. Sedan vaknade han vid halv 3, åt, och sedan var det kört. Han skrek och grät i nästan två timmar. Det har aldrig hänt förr och vi vet inte riktigt vad som gjorde honom så olycklig. Men det enda som dög var att någon var uppe och gick omkring med honom. Nå, han somnade till slut, men vaknade en halv timme senare igen och då dög bara att ligga på mage på mitt bröst. Så på det viset har vi legat resten av natten och morgonen. Så en del sömn fick vi där i alla fall, även om min rygg inte tyckte det var speciellt skönt!


Och jag har haft det allra sämsta av samveten under natten och morgonen. Jag, som många andra, är inte speciellt trevlig då jag blir väckt och jag vill verkligen bli bättre på att hantera vakandet. För jag vet ju faktiskt att jag oftast ändå kan ta igen en del sömn då liten sover så länge på morgnarna. Men ibland är man bara inte sitt bästa jag. Och det har jag lite svårt att acceptera då det gäller mig själv.

Lyckligtvis har lilleman varit alldeles underbart mysig under förmiddagen. Han har mest suttit i babysittern med ett leende på läpparna och jollrat med en leksak. Sedan låg han lugnt i min famn och tittade upp mot mig. Jag var bara tacksam över att han inte verkade ledsen över nattens sur-mamma utan var lika gosig och underbar ändå! Nalle Puh sa att ingen kan vara nere med en ballong, men det stämmer nog ännu bättre att ingen kan vara nere med en leende bebis!

Nu sover han i vagnen och jag är i valet och kvalet över om jag ska vila lite till eller gå ut och ta lite frisk luft. Jag misstänker att om jag lägger mig ner blir det svårt att stiga upp igen och vi ska ställa till kalas här senare idag, så det får bli lite utevistelse och hoppas att det piggar upp!

För det allra mesta hjälper det bara med att titta lite på det lilla miraklet vi fått.

Då gör det inte så mycket att jag inte får sova ordentligt.

Så mycket tycker jag om honom.

Sovmorgon varje dag.

Detta är en såndär vecka där något är inplanerat så gott som varje dag. Det går bra det också, men det märks snabbt att med en liten i familjen krävs betydligt mer planering. Bara en sådan sak som att åka och handla. Tidigare har jag ju bara åkt iväg då jag känt för det, men nu måste faktiskt all aktivitet ske direkt efter att lilleman ätit. Man vänjer sig ganska snabbt ändå, men jag får så lov att öva på min flexibilitet. Det är inte direkt min starka sida...

Det blev inte riktigt som planerat ändå för pappan i huset fick lite feber och har därför varit hemma några dagar. Jag klagar inte alls, tycker det är jätteskönt att ha honom hemma. Dels får vi mysa tillsammans alla tre då, och dels underlättar det ju såklart att ha fler famnar för Joel att ligga i. Han är fortfarande rätt famnsjuk, även om det blivit bättre. De senaste nätterna har vi inte behövt ha honom sovandes på bröstet alls, utan han har trivts bäst i vaggan. Så magknipet tycks vara bättre, skönt det! I skrivande stund ligger han ändå platt på mage på mitt bröst och sover. Så småningom kanske jag vågar mig på att lägga ner honom, men först ska jag nog njuta lite till av att ha en gosig bebis så nära. Vi konstaterade nämligen att då han blir större kommer vi antagligen att titta tillbaks på denhär tiden och med glädje minnas tiden då han bara ville vara nära nära nära hela tiden. Det lär inte hålla i.

Lite grann kan jag längta efter att börja stiga upp tidigare på morgnarna. (Ni får påminna mig om att jag sagt detta sedan då det visar sig att vi fått ett barn som vill stiga upp klockan 4 varje morgon!) Som det är nu vaknar vi ofta vid 9-tiden och sen äter han ännu i sängen, vilket betyder att vi sällan är uppe innan 9.30. Det är väldigt ovanligt för mig och helst skulle jag nog vara uppe vid 8. Men det är ändå rätt intensivt ätande som gäller för lilleman på nätterna och mellan 6 och 9 brukar vi ha värdefulla sovtimmar som jag inte är villig att ge upp. Jag räknar med att allt detta ändrar då han blir större och försöker unna mig själv lite slöare morgnar just nu. Det är ju rätt unikt att man som vuxen människa kan ligga i sängen till klockan 10 en helt vanlig torsdag...

En såhär glad lillfis har vi oftast här hemma på förmiddagarna. Det är gott att vara mätt, utvilad och få en massa uppmärksamhet. :)

 

Bästa helgnöjet för oss numera, att bada lilla hjärtat.

Tänk om man hade vetat det under alla vilda helger för sisådär tio år sedan...

 

Nybörjarmissar

Idag är det den första april (hatar aprilskämt!), vilket innebär att det är vår på riktigt. Jag har varit löjligt lycklig över doften av lera, blött gräs och kodynga på mina promenader den senaste tiden. Sådan glädje över just de "dofterna" känner man antagligen bara om man är uppvuxen på landet, haha!

Vi har det riktigt bra hemma. För det mesta går allt så bra som det bara kan gå. Några nybörjarmisstag måste man ju få göra förstås, som häromdagen då jag kom hem från en promenad och lämnade ut vagnen med Joel i så att han skulle få sova. Jag tänkte att han nog sover såpass länge att jag hinner tvätta Nala. Det gjorde han inte, utan vaknade förstås just när hela hunden var täckt i schampoo. Då blev det panik och i slutändan hade jag en utsvulten bebis, en genomblöt och ordentligt sur (och inte helt ren) hund och själv var jag alldeles svettig av ansträngningen. Jag hade inte tagit med i beräkningen att han inte hade ätit på flera timmar, och här missar vi inte särskilt många måltider... Nåväl, jag vet bättre till nästa gång!

Idag blir Joel fem veckor gammal. Stora pojken. Den senaste veckan har varit klängig och jag har haft honom liggandes på mig så gott som hela tiden. Han äter dessutom mellan 20 och 35 minuter nästan varje gång han äter, så dit går en hel massa tid också. Bärselen hjälpte och igår då jag städade såg det ut såhär:

Funkade fint! Men det ska sägas, att hur ergonomiska dedär selarna än är så får jag nog snabbt ont i axlarna. Kanske är en vanesak...

Idag har det dock varit lite lugnare och jag är försiktigt optimistisk om att Fas 1 börjar lida mot sitt slut. Joel har kunnat ligga långa stunder för sig själv utan att bli ledsen, så det ser lovande ut. *ta i trä*

Fem veckors-klimpen idag. Festlig och tuff i röda byxor, fredagen till ära.

Sååå stark i nacken är han och redan nu blir han irriterad då han inte kan röra sig så som han skulle önska. Jag hoppas ändå att han inte ska bli alltför rörlig alltför snabbt, utan förbli min lilla bebis ett bra tag till!

Fredag i huset, så skönt med helg då vi alla får vara hemma. Jag har verkligen börjat uppskatta helgerna på ett helt annat sätt nu. Efter att ha skiftesjobbat länge och jobbat många helger hade jag glömt hur skönt och speciellt det kan vara med fredagskvällar.

Ikväll har vi besök av Sörens barndomsvän. De är just nu i stan och hämtar mat, så snart blir det hämtmat och film här. 

Hoppas ni alla får en riktigt skön helg!