Sex månader.

Idag blir lillgubben sex månader gammal. Tänk att vi redan haft honom här ett halvt år!! Det är ju kanske tokigt att känna sig stolt över en så liten människa, han har ju trots allt ändå inte uträttat särskilt mycket här i världen. Men jag är det ändå. Så otroligt stolt över vår duktiga, glada och snälla lilla pojke. Han är den finaste människan jag vet och jag älskar honom mer än jag någonsin kommer att kunna beskriva. Och trots att jag såklart känner mig vemodig över att han blir större ser jag så mycket fram emot att få se vad det ska bli av honom. För jag tror att han kommer att bli alldeles fantastisk.

Du låter oss inte sova särskilt mycket på nätterna just nu. Men du uppväger det med att vara absolut underbar på dagarna! Älskade lillknodd! ♥

Stunder att minnas.

Sommaren börjar obönhörligen komma till sitt slut och jag vill därför fotobomba lite här med stunder att se tillbaka på mitt i kalla vintern sen.

1. Vi hälsade på min bror och hans familj vid deras husvagn på en camping vid Seljesåsen. Vädret var inte det bästa, men det var en väldigt fin dag ändå.

2. En riktigt fin sommarkväll for Joel och jag tillsammans med svägerskan och brorsonen till Gambatte, en gård här i byn där man kan titta på djur och köpa ekologiskt odlade grönsaker och annat trevligt. Det var så enkelt, men så trevligt.

3. Häromkvällen for S, Joel och jag till stranden så att Nala skulle få springa löst och sniffa på allt hon hittade. Sommaren då den är som bäst!

En fin sommar har det varit! Men jag känner mig faktiskt redo för höst också, och allt vad den innebär. :)

Utvecklingsfas för mamman.

Jag har kommit in i en fas som jag nog visste att skulle komma. Jag börjar nämligen babbla åt alla som orkar höra på (hur mycket folk egentligen lyssnar vet jag ju inte) om hur fort tiden går. För det gör den ju faktiskt. Lillskrutten blir snart ett halvt år gammal och även om han fortfarande är väldigt liten, en riktigt bebis faktiskt, så känns det helt galet att det redan gått så länge sedan han kom. Men jag fortsätter försöka njuta av Joel så mycket det bara går och jag tycker nog faktiskt att det bara blir roligare och mysigare med honom hela tiden. Det händer så mycket med honom nu, han pratar, skrattar, bökar och snurrar runt och blir så duktig med allt. Man blir verkligen en såndär jobbigt stolt förälder väldigt snabbt och över väldigt små grejer.

En annan sak som hänt är att jag blivit väldigt känslig. Sanningen är ju att jag alltid varit en lipsill då det gäller det mesta på tv, speciellt realityprogram och i synnerhet The biggest loser. Men skräckfilmer, polisserier och allt möjligt annat har jag fixat hur bra som helst. Inte nu längre. Vi tittade på America's got talent och en kille sjöng en sång han skrivit om sin son som dött. Jag kunde inte lyssna. Vi började titta på en jättebra polisserie med en spännande mordhistoria, och jag får svårt att se förbi det faktum att den mördade var någons dotter. Är det så det ska vara nu resten av livet? Jag hoppas verkligen att jag fortfarande klarar av skräckfilmer, och inte mesar ut som vissa andra här i huset. Hehe.

Sedan är det dethär med amningen. Det är ju för konstigt. Jag har, som jag tidigare nämnt, aldrig riktigt tyckt att det är underbart mysigt med amning. Jag har nog alltid tänkt att det ska bli skönt att sluta. Men nu, när Joel får mer och mer riktig mat (dock är det fortfarande främst amning som gäller) får jag nästan lite panik inför tanken på att sluta helt. Antagligen hänger det ihop med min angst över att han blir större, men jag tror också att det handlar om att när jag väl slutar kan jag aldrig börja igen. Och det är ju på något vis nåt som är bara mellan Joel och mig, och det kommer aldrig tillbaks mer sen. Så jag ska försöka njuta av det också, så länge det varar!

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla stjärna.

Godnatt!