Sista dagen med magen.

Idag är min sista dag som gravid. Jösses, vilken konstig känsla! Jag har haft många tankar och känslor under dagens lopp, inga speciellt produktiva, men inte heller någon större panik. S och jag får fjärilar i magen, en åt gången, men sedan lugnar det sig igen. Pirrigt är det såklart, men mest känns det bara bra. Vi har konstaterat att tanken på att vi imorgon har ett barn är alldeles för stor för att kunna ta in just nu. Jag vet inte hur det är meningen att det ska kännas, men för oss känns det nog som att vi helt enkelt får ta morgondagen som den kommer! Det är märkligt ändå, att nio månaders väntan och längtan kommer till ett slut.

En sista bild på magen, såhär dagen innan bebis, vecka 38+5.

Nu ska jag föra hunden till min syster där hon ska få bo tills vi kommer hem igen. Separationsångesten inför att lämna bort henne är större än jag kunnat tro, och S är nog ännu värre. Men det gäller ju bara någon dag, sedan får "storasyster" komma hem igen. :)

Det var allt. Nästa gång jag skriver har vi vårt knytte här. Ni får hålla tummar och tår för att allt ska gå bra för oss alla! Kram på er!

De sista dagarna.

Vad jag gör de sista dagarna av graviditeten? Vilar mest, eftersom nattsömnen fortfarande störs av foglossningarna som ger sig till känna varje gång jag svänger mig. Äter. Är ute lite. Jag har varit på mitt sista besök till rådgivningen och allt var bara bra. Tagit ett blodprov. Lite sådana saker. Och väntar.

Jag kan verkligen inte hålla med om att den sista tiden går långsamt, för mig har det gått jättesnabbt. Och här är vi fortsättningsvis bara lugna och glada. Några gånger har jag kanske fått tillfälligt hjärnsläpp och suttit och bubblat om huruvida jag faktiskt kommer att bli bra på detta. Men S bara ler och är lugn och avslappnad. Och förväntansfull. Så detta ska nog bli bra!

Får väl ändå räkna med en del nervositet imorgon och på fredag. Annars känner jag ju inte igen mig själv mera, haha!

Tankar kring graviditeten.

Kalendern säger att det är fredagen den 19.2 och det innebär att det nu faktiskt bara är en vecka tills vi får träffa vår bebis. S och jag har haft nedräkning hela veckan och skickat sms som "bara 10 dagar kvar nu" på dagarna då han varit i jobb. Imorse skickade vi sms redan innan klockan var 8 och konstaterade att "om en vecka denhär tiden är det spännande". :D

Imorgon går vi in i vecka 39 och jag hade tänkt skriva någon slags sammanfattning över det otroliga vi gått igenom. För smått otroligt är det ju, att en helt ny liten människa har växt fram inne i min kropp. Men det blir så rörigt skrivet och sååå långt, så jag valde att istället kopiera en såndär graviditets-lista från en annan blogg.

När fick ni reda på att du var gravid?
Den 7.7.2015.

S kom hem med röda rosor åt mig dagen efter att vi plussat.

När blir du mamma?
Den 26.2.2016, om allt går som det ska.

Var graviditeten planerad?
Oh ja! Om det kan man läsa mera här.

När berättade ni om graviditeten?
Mina systrar och två av Sörens vänner fick veta ganska direkt, eftersom de vetat om att vi försökt. Resten av familjen fick veta i vecka 11, efter att vi varit på vårt första ultraljud. På jobbet berättade jag i vecka 14 och åt allmänheten (alltså via Facebook och Instagram) i vecka 16. Däremellan hade de närmaste vännerna fått veta i takt med att vi träffade dem.

I vecka 20 firade vi min pappas 60-årsdag och jag var glad över att äntligen ha en liten mage att visa upp.

Har du mått illa under graviditeten?
Jag mådde illa i vecka 8-10 ungefär och spydde då varje morgon direkt jag vaknade. Det var inget stort problem, tyckte jag. Jag vaknade, drack ett glas vatten, spydde och gick sen och åt frukost, haha! För det mesta mådde jag bra resten av dagen sedan. Efter vecka 10 spydde jag någon gång då och då, ungefär en gång i månaden eller så. Men trodde absolut att jag skulle må sämre!


Har du haft mycket foglossning?
Ja! Detta har varit det klart största problemet under hela graviditeten. Jag kan erkänna att jag innan jag själv drabbades trodde att folk som klagade på foglossningar kanske var lite petiga. Hur ont kan det göra, liksom? Sanningen är dock att det kan göra väldigt ont. Jag har varit sjukskriven sedan vecka 29 pga foglossningar i höfter och blygdben, plus att ryggen överkompenserat för det bäckenet inte orkat med, så även ryggen har varit sjuk. Det har varit bättre och sämre dagar. De allra värsta dagarna (som tack och lov inte varit alltför många) har jag inte tagit särskilt många steg.


Har du någon hormonrand?
Japp, jag har en svag rand. Enligt myten är det en flicka om randen går bara från naveln och neråt, och en pojke ifall randen går hela vägen över magen. Min rand går bara från naveln och uppåt och betyder alltså ingenting, haha!

Har du fått bristningar?
Nej, inte en enda, åtminstone inte än. Jag hade räknat med en del, eftersom jag fick bristningar på höfterna under puberteten, men min hud tycker tydligen mer om graviditet än om pubertet. Vet att det kan komma än, men funderar inte speciellt mycket på det. Än så länge är huden fin.


Vad tror du att det blir för kön?
Under hela tiden har jag helt ärligt inte haft en susning, inte minsta lilla känsla för vem som gömmer sig därinne. Bland släkt och vänner råder det delade meningar, förstås. Det blir intressant att se. :)


När kände du sparkar för första gången?
I vecka 18 kändes de första buffarna. Det var verkligen en häftig upplevelse! Och efter det har bebisen inte lugnat ner sig alls, utan bara blivit mer och mer bökig där inne.


Har du haft några speciella cravings?
Nej, och jag är så besviken! Jag hade hoppats på att bli sugen på något riktigt skumt och få skicka iväg S mitt i nätterna för att hämta något åt mig att äta, men icke. Känner mig lite lurad faktiskt, hahaha!


Vad har du gillat för mat?
Helt vanlig mat, allt det jag annars också gillar. Jag hade en period då jag var extra förtjust i potatismos, och en hel del frukt har det blivit. Men alldeles vanlig mat. I början hade jag svårt för lukten av grillat kött, vilket inte var det smidigaste på sommaren.

Har du haft halsbränna?
De senaste kvällarna har jag faktiskt känt av det. Men inte desto mer än så. 

Behöver du kissa ofta?
Förvånansvärt lite. De sista veckorna har det kanske blivit lite mer spring än vanligt, men fortfarande klarar jag de flesta nätter utan att behöva stiga upp för den sakens skull. Jag har haft tur!

Hur mycket har du gått upp i vikt?
Hittills har jag gått upp drygt 14 kg, så jag räknar med att det slutar kring 15 kg. Det är jag helt okej med.

 Såhär såg jag ut samma dag som vi fick veta om graviditeten, i vecka 6. Jag minns att jag var lite sur innan för att jag hade gått upp något kilo. I dagsläget känner jag att om jag någonsin får tillbaks den magen får jag skatta mig lycklig!

Och ungefär såhär ser den slutgiltiga graviditetsformen ut, 32 veckor och dryga 14 kg senare. (Och jag lovar att detta blir den enda bilden av mig i underkläder jag någonsin sätter upp här!)

Hur många barn vill du ha?
Vi är inställda på att ha ett gemensamt barn.

Har du oroat dig mycket under graviditeten?
Både ja och nej. I början var jag väldigt orolig över missfall, var så rädd att förlora det vi kämpat för så länge. Efter vecka 12 blev den oron lite mindre. Kring vecka 20 var jag nervös att bebisen skulle födas alldeles för tidigt och inte överleva. Den oron försvann några veckor senare. Sedan dess har jag varit otroligt lugn, faktiskt. Jag har nästan förvånat mig själv.

Hur tänker du kring första bebistiden?
Inte heller här känner jag någon stor oro. S ska stanna hemma de två första veckorna efter att liten har fötts. Detta är ju nästan en förutsättning efter kejsarsnittet. Lite orolig är jag kanske över att jag ska ha väldigt ont och inte kunna leva normalt, men det är ju övergående och jag har en väldigt kapabel karl som kan ta hand om det jag inte klarar just då. Vi har pratat mycket om bebistiden och det känns som att vi är överens om hur vi vill ha saker och ting. Jag vet också att även om jag blir nervös och hispig så är S otroligt bra på att behålla lugnet, så jag räknar med att allt ska lösa sig. Sedan har vi också familj och vänner att vända oss till ifall hjälp skulle behövas. Men i slutändan tror jag faktiskt att vi kommer att bli bra föräldrar, jag ser verkligen fram emot den kommande bebistiden!

Har ni bestämt namnen sedan innan?
Ja, namn har vi. Men det är klart, det kan ju hända att de namn vi valt inte alls passar åt det barn som kommer. Då får vi så lov att tänka om bara. Men vi kom förvånansvärt bra överens där.

Gillar du att vara gravid?
Dethär tycker jag är en svår fråga. En del säger att de älskar att vara gravida, andra att de hatar det. Jag känner varkendera. Jag har varit otroligt lycklig som gravid och jag är ofantligt tacksam över att ha fått vara det. Men jag skulle ju inte vara gravid bara för graviditetens skull. Jag saknar min gamla kropp, att kunna vara aktiv, mina vanliga kläder, att inte ständigt stöta i möbler och dörröppningar med magen... Det har varit fint att vara gravid, men det känns helt okej att också den delen kommer till ett slut.

Är du nöjd över din graviditet?
Det är jag! Igår fick jag frågan om jag skulle säga att jag haft en lätt graviditet, och det tycker jag faktiskt. Ja, jag har haft mycket värk och inte kunnat arbeta eller motionera såsom jag hade önskat. Men bortsett från värken har jag haft rätt lindriga symptom, och framför allt har jag mått så bra psykiskt. Jag har haft en väldigt lugn och harmonisk graviditet och kunnat glädjas väldigt mycket under hela tiden. Nu längtar jag bara efter nästa del, att få lära känna vår lillskrutt. ♥

38.

Lördag igen och magen rullar in i vecka 38. Graviditeten räknas nu som fullgången, bebisen är färdigbakad och ägnar sig mest åt gå upp i vikt. Magen har inte sjunkit det allra minsta, är fortfarande klotrund och för det mesta stenhård. Mina revben smulas sönder lite mer för varje dag som går och att vända sig i sängen är ett stort projekt som kräver att jag är vaken. I övrigt mår jag suveränt! Faktiskt.
Igår kväll var det lite spännande igen med förvärkar, men det gick över snabbare denhär gången och var inte lika intensivt. Dock har både S och jag lite haft känslan hela tiden av att lillknatten inte kommer att vilja stanna kvar ända till slutet, men vi hoppas att h*n håller ut i 13 dagar till.

 Såhär ser jag ut idag. Framifrån och med scarfen sådär lång och bra ser jag ju nästan normal ut...

 ...men från sidan är det en annan historia. Hallå kalaskula!

Det har varit en bra dag. En fin vinterdag ute och jag har haft ovanligt mycket energi. Har fått träffa fina Annika och prata i flera timmar, sådant gör gott för knoppen och själen!

En fråga till alla hundägare: Hur har ni gjort på morgnarna efter att ni fått barn? Här släpper vi bara ut Nala på bakgården när vi stiger upp och hon springer iväg och uträttar sina behov. Men såklart behöver hon övervakas lite grann. Vad gör man då? Klär man på bebisen en hel massa kläder för att kunna gå ut eller får hunden snällt så lov att vänta tills bebisen sover och man har tid och möjlighet att gå ut? Kanske en dum fråga, men jag gillar inte tanken på att vår fina lilla lurvboll ska behöva vara bajsnödig längre än nödvändigt.

En bra dag, som sagt. Ikväll väntar godis och Melodifestivalen med S och småtjejerna.
Puss och kram!

Lillhjärtats födelsedag.

Hej på er!

Idag har vi varit till mödrapolikliniken, fått en massa information och papper om kejsarsnittet, och förstås tittat på liten på ultraljud. Vår fina lilla skrutt växer som h*n ska och allt var så fint. Dessutom hade kliniken fått en ny ultraljudsapparat, så vi fick se jättetydliga bilder på lilla hjärtat. Helt otroligt!

Och idag blev det bestämt att vår lilla älskling kommer att födas på morgonen fredagen den 26.02. Om femton dagar. Två veckor och en dag. Det känns helt overkligt och kom plötsligt väldigt nära på. Men vi är så lyckliga och känner oss redo att träffa vårt pyre nu. ♥

Inför själva snittet känner jag inte heller någon stor oro. Allt blev förklarat så bra och jag känner mig lugn och trygg, S likaså. Självklart kommer jag att bli nervös då stora dagen kommer, men det får man räkna med. Allt känns så bra nu! Så nu håller vi bara tummarna för att bebisen vill hållas kvar där inne i två veckor till. :)

Spänning och dåliga samvetet.

Ibland blir det onödigt spännande. Som i lördags på kvällen. S hade hamnat i jobb såklart, tack vare snöyran, och jag satt hemma och tittade på Melodifestivalen för mig själv. Och plötsligt gjorde det så sjuuuukt ont långt nere i magen att jag inte kunde sitta stilla utan bara kved och grymtade. Och så försvann det onda. Och kom tillbaks. Och försvann. Så höll det på i ungefär en timme innan det äntligen lugnade sig. Såhär i slutet av graviditeten behöver det inte göra ont särskilt länge för att man ska bli lite smått nervös. Man allt väl denna gång!

Igår hade jag rådgivningsbesök på agendan. Frågade då hälsovårdaren om detta och hon var rätt säker på att det nog var förvärkar, i kombination med att bebo fixerade huvudet där nere. Hon kunde känna att huvudet mer eller mindre satt fast och jag blev nästan lite chockad över hur lågt ner huvudet faktiskt är, halvt ute nästan. Men nejdå, allt var bara bra med både mig och liten. Jag frågade också om min stora trötthet på eftermiddagar och kvällar, då jag ju inte alls är van, men hon sa nog att det är helt normalt och att det enda som gäller för mig nu är vila.

Veckans stora projekt var att laga en massa mat och frysa in så att vi har färdig mat bara att värma upp den första tiden efter att vi kommit hem från bb. Alla säger att detta är guld värt. Så det har jag gjort idag. Och efteråt var det bara att gå och lägga sig, förstås. Tror till och med jag somnade någon minut, jag som aldrig sover på dagarna. S är hemma med förkylning och hunden har löp på gång så vi är ett rätt slitet gäng här idag.

Som ni säkert förstått vid dethär laget börjar det välsignade tillståndet kännas rätt tungt och tröttsamt nu. Och varje gång jag sagt det eller ens tänkt den tanken har jag fått dåligt samvete efteråt. För jag har känt mig otacksam, som om jag inte var lyckligast på jorden över graviditeten. För det är jag ju. Men nu, och speciellt efter att ha pratat  om det på rådgivningen igår, har jag tänkt om. Egentligen är det väl bara bra att det känns så, det är väl till och med meningen att det ska kännas så?! Det vore ju för eländigt om man när det närmar sig slutet hellre skulle fortsätta vara gravid än att få träffa sitt barn! Så nu är det dåliga samvetet borta och jag hoppas helt öppet att de sista veckorna ska gå sjukt snabbt så att vår lilla skatt snart får komma!

Och snart är det torsdag. Då får vi se liten på ultraljud igen och dessutom få veta vilken dag h*n ska födas! Då kan nedräkningen börja på riktigt!

37.

Lördag igen och ny vecka. Vecka 37 redan. De sa att de sista veckorna skulle gå så långsamt, men jag hinner knappt med alls.

Det rekommenderas att bb-väskan ska vara packad från och med denhär veckan, ifall liten skulle bestämma sig för att komma ut tidigare. Så det har jag gjort idag.

 

Nu är också nästan alla rutor på min checklista ikryssade (bara matstol och sådant som behövs först lite senare som är kvar) och vi börjar vara så redo som vi kan bli. Men även om jag börjar känna mig klar med graviditeten får lillskrutten nog gärna stanna kvar i sisådär tre veckor till så att allt kan gå som planerat. 

Tidigare skrev jag ju lite om dethär med att känna sig vacker under graviditeten, och jag kan nog säga att jag aldrig riktigt kom dit. Men mellan ungefär vecka 25 och 35 kändes det bättre. Jag kände mig inte längre bara småfet, utan magen var tydlig och fin. Nu däremot... Har ju hört att man de sista veckorna kan öka en del i vikt och samla på sig en del vätska och det tycks ju stämma. Har visserligen inte svullnat speciellt mycket alls i ansikte, händer eller fötter och viktökningen är fortfarande "normal", men jisses vad jag känner mig tjock och eländig. Jag tittade lite på gamla foton av mig själv och jag önskar verkligen att jag efter detta kommer att kunna uppskatta min egen kropp på ett annat sätt än jag gjorde tidigare! Hur har ni andra upplevt det?

Denna helg är vigd åt mys och godsaker. Igår hade S och jag en välbehövd myskväll, bara vi två. Snart ska jag ha filmeftermiddag med min syster och ikväll kör ju Melodifestivalen igång. Lugn och ro, tid för vila och allt sånt!

Kram på er!

Lite får man allt gnälla.

De senaste dagarna har varit lite jobbigare. Värken i bäckenet har blivit värre, och jag vet inte riktigt varför. Men jag har tidvis riktigt svårt att gå och dagarna blir därför rätt långtråkiga och inte så produktiva. Akupunkturen jag fick hjälpte nog, men tydligen bara tillfälligt, och jag hör dessvärre inte till den typen av människor som anser sig ha råd att spendera 90 euro i veckan på det. Så det får så lov att duga att ha ont en stund till. Det borde nu vara omkring fyra veckor kvar, nästa vecka får vi veta vilket datum vårt planerade snitt blir av. Och fyra veckor borde jag väl klara av, så länge ingen förväntar sig några underverk från mig! Tröttheten är också ett faktum nu. Dels beror det säkert på att jag sover så dåligt, men det är ju möjligt att det helt enkelt också bara kräver lite energi att odla fram en ny människa. Så jag vilar. En hel del.
Jag har nog hunnit tänka några miljoner gånger den senaste tiden hur glad jag är över att vi bestämde oss för att göra allt i ordning relativt tidigt. Visst kändes det dumt då när magen ännu var liten, men jag skulle inte klara av att ordna med allt nu. Och nu är vi förberedda! :)

Mitt projekt denna vecka är att tvätta alla bebisens kläder, handdukar, trasor och lakan. Vår torkställning har aldrig tidigare sett så puttefnuttig  ut och att vika ihop den rena tvätten har aldrig förr varit så mysigt. :)

Vi vaggar vidare här alltså. Jag insåg nämligen igår att ju mer jag vaggar när jag går (riktigt överdriven preggo-style), desto mindre ont gör det. S får sig åtminstone ett gott skratt när jag svajar runt här!