En otroligt dum tanke.

"Vad intressant det ska bli att se vilken min naturliga hårfärg är!"

Denna enfaldiga tanke dök upp i mitt huvud när jag bestämde mig för att inte färga håret under graviditeten. (Det finns inga entydiga rekommendationer angående detta, jag bara valde att lämna bort åtminstone några fnuttiga kemikalier och varken deodorant eller schampoo kändes som ett bra alternativ.) Men nej. Nej. Det var inte intressant, kunde jag konstatera när den grå sörjan började välla fram ur hårbotten. Hujedamig. Och värre lär det bli. (Jag ber om ursäkt för frisyren också, men när man stiger upp klockan sex på morgonen lockar det inte nämnvärt att pyssla med håret.)

Idag är det fredag, halleluja! Jag har jobbat morgonskiften hela veckan och även om jag trivs mycket bättre med dem än med kvällsskiften märker jag nu att det börjar vara på sin plats med lite vila. Åtminstone verkade det så idag då jag gick in i Prisma, liksom zoomade ut ett tag, och när jag vaknade till liv igen stod jag och stirrade hjärndött in i tamponghyllan. Så ja, vilohelg får det bli.

Men det har varit en bra vecka. Kulturellt värre, i onsdags var vi på Skolmusik till Nykarleby och hörde på S' döttrar (tillsammans med 700 andra barn) och igår gick jag på konsert på Campus Allegro med syster Jenni och lyssnade på Erik-André Hvidsten tillsammans med fyra lokala körer (däribland svågerns duktiga kör). Vilken fenomenal sångare, så avkopplande att bara sitta ner och lyssna på någon som faktiskt kan sjunga! Dessutom sjöng han nästan uteslutande finlandssvensk musik, vilket var väldigt trevligt och intressant.

Nu ska jag bada bastu med min älskare och sedan är min största förhoppning för kvällen att jag ska orka se hela Idol innan jag faller i koma.
Glad fredag!




 

Att vara eller inte vara ett vältränat preggo.

Den senaste tiden har jag snubblat över väldigt många artiklar där alla världens hurtbullar skriver om hur man hålls fit under graviditeten. Inte hur man ska motionera för att må bra, inte vad bebo i magen mår bra av, utan hur man hålls fit. Instagram innehåller gott om bilder med hashtaggar som pregnancyfitness och fitpregnancy och i USA finns det en hel tidning som heter Fit Pregnancy.

När jag blev gravid tänkte jag att jag absolut ville fortsätta motionera och jag ville (och vill fortfarande) ogärna gå upp alldeles för mycket i vikt. Men lite grann tänkte jag väl också att jag kunde unna mig själv att vara lite småknubbig i nio månader. Med all press som finns på att hålla sig i form annars så tyckte jag att jag, och andra preggos (eller alla andra människor, för den delen), kunde ta en välförtjänt paus. Men så är det alltså inte?! Nu är det viktigt att man ska ägna sig åt fitness också när man är på smällen? Varför?

Jag går fortfarande långa promenader med hunden och mår bra av dem. Löpningen fick jag sluta med redan i början eftersom mina ömmande behag absolut sa nej till det skumpandet, och styrketräning har inte gått utan att det gjort ont i magen så också det har det blivit sämre med. Men jag var glad ändå över att jag orkade och ville röra på mig alls. Men... Fit är jag inte. Inte som kvinnorna på bilderna i alla fall. Och jag känner mig helt okej ändå. Faktiskt. Häromveckan skulle jag på kalas och satte på mig en tight tröja. Frågade sedan S om jag borde byta till något som skulle dölja magen mer. Men han sa nej och bad mig bära magen med stolthet. Så det tänker jag försöka göra.

Idag var planen att jag skulle ta en lång promenad efter jobbet. Men när jag kom hem blev jag väldigt trött och yr och förvisade mig själv till sängen för resten av kvällen. Hunden är glad ändå, jag har det väldigt bekvämt här och bebisen i magen tycks stå för dagens motionerande. Jag är nöjd så.

Happy saturday.

Det är lördag och en väldigt vacker sådan. Vi har varit ute och röjt lite, nu tar jag en vilostund innan jobbet kallar och flickorna spelar spel. Fadern agerar hockeydomare. Helt vanlig och bra lördag. Lördag innebär också att vi byter vecka, och nu är vi inne i vecka 22. Härligt då det går framåt!

  

Helgens stora snackis hemma hos oss är absolut denna:

Flickorna har inte sett vår vagn tidigare och nu har här utforskats och provkörts, med klart godkänt vitsord. Vackert så. Valet föll på en Ora Saaga, vi tyckte om modellen (inga småhjul att slira runt i snön med här på landet inte!) och sen var det ett stort plus att det är ett finskt märke och att tygdelarna är tillverkade i Finland, så vi vet att den lämpar sig för vårt klimat. Tummen upp där! Men förstås har den ju inte blivit testad med någon i, bortsett från...

... ja, Stewie. Historien bakom detta vansinne är att sambon i ett svagt ögonblick då vi tittade på Family Guy föreslog att vi skulle döpa barnet till Stewie. I ett ännu svagare ögonblick nämnde jag detta för mina systrar och sedan dess har det stackars oskyldiga livet fått heta Stewie. Mjukis-Stewie var en present från syster Emma, och jaa, där ligger han nu. Jag borde ha vetat bättre.

Ha en fortsatt fin lördag! 

Ett nytt försök!

Det hände. Jag startade en ny blogg.
Jag har lekt med tanken ända sedan sommaren, då vi fick veta att vi väntar vårt första gemensamma lilla mirakel. Det vore trevligt att skriva ner allt, för min egen skull, så jag minns det sen. Risken är förstås därför stor att det inte intresserar så många andra. Men det gör inte så mycket.

Så här är vi nu, vi får väl se hur det går med detta. Samhällskritiskt och högintellektuellt blir det knappast. Men inte heller ultraglamouröst och rosaskimrande. Förhoppningsvis landar jag någonstans mittemellan, i min egen lilla vardag.

Kalaskulan och jag säger hej och välkommen! :)