36.

Läget här är rätt oförändrat. Bättre och sämre dagar med mer eller mindre värk, bättre eller sämre sömn. Den psykiska hälsan fortsättningsvis väldigt bra och jag tycker dagarna och veckorna går supersnabbt. Det är fredag kväll mest hela tiden just nu, tycker jag.

Igår började min mammaledighet. Jag har ibland undrat vad man behöver dendär månaden innan barnet kommer till (förutom att vila och fixa det sista då), men jag har nu insett att det nog är bra med ledigt. För nu har jag väldigt många tankar. Om jag vaknar mitt i natten kan jag ligga vaken en timme eller så och bara fundera över hur det kommer att vara när bebisen är här. Det har jag inte gjort tidigare. Visst förbereder man sig mentalt ändå på ett helt annat sätt när det närmar sig slutet! Än så länge har jag ändå bara positiva tankar. Hade ställt in mig på att få lite panik i något skede (och räknar kallt med att det ännu kan komma), men nervös över att bli förälder, det är jag faktiskt inte.

Många har också sagt att jag nu borde fotografera mig själv och magen så att jag har bilder att se tillbaks på sedan. Egentligen gör jag det rätt ofta, också utöver den obligatoriska bilden jag tar varje lördag för att se hur magen växer vecka för vecka. Men kanske vore det ändå roligt med några lite finare bilder. Få se om S ställer upp som fotograf här någon kväll..

 Såhär ser jag åtminstone ut idag, vecka 35 + 1. Det spekuleras såklart rätt mycket kring barnets kön och många har sagt att eftersom jag i princip bara växt kring magen och den inte syns bakifrån så är det en typisk "pojkmage". Det lär visa sig. :)

Sambons yngsta dotter frågade häromdagen vad som händer då jag tar av mig kläderna, faller magen ner då? Jag skrattade lite och visade magen, som ju fortsättningsvis står rakt ut (jag längtar faktiskt efter att den ska sjunka lite eftersom mina revben vid dethär laget nog bara är en skramlande hög benflisor). Hon blev rätt förskräckt, haha! Stackarn var inte riktigt förberedd på att när huden töjs ut blir blodådrorna synliga.

Trots att jag ibland känner mig som en flodhäst och det mesta är lite småjobbigt är ju magen faktiskt inte sååå stor. Det är fortfarande obegripligt att det bor en liten människa där inne. Lyckligtvis gör h*n sig minsann påmind och krånglar omkring där inne så att det rycker i magen, river i revbenen och ilar i hela skrevet (varsågod så mycket för den upplysningen!). Minskade fosterrörelser har jag aldrig behövt vara orolig över, det är uppenbart att vi kommer att få en vild galning. Inga överraskningar där. :)

35.

Jag länkade till föregående inlägg på facebook och fick mer positiv respons än jag någonsin kunnat tro. Det gjorde mig väldigt väldigt glad, så tack för det!

Här är allt bara frid och fröjd. S har kommit hem från sin jobbresa, vi har vaggat in i vecka 35 och läget är på det stora hela oförändrat. Jag mår bra, åtminstone bortsett från den vanliga värken och det faktum att jag varje eviga natt vaknar med ½ - 2 timmars mellanrum, antingen pga värk, törst eller för att jag drömt något konstigt. Men det är okej, jag har varit ovanligt pigg (har jag förstått) under hela graviditeten, så om jag är lite trött på dagarna nu mot slutet gör det kanske inte så mycket.

Igår gick vi alltså in i vecka 35, då var dagsformen såhär rund och go! Bara fem veckor kvar nu, helt ofattbart!!

 Baby Karlssons gym kom häromdagen. Så fint och gulligt. Älska Pingu. :)

Sådär annars börjar jag lite smått få vårkänslor, alldeles för tidigt såklart eftersom vintern just nu är som bäst. Men det beror kanske mest på att jag ägnar skrämmande mycket tid åt att dagdrömma om låååånga promenader! Under flera års tid har jag gått långa promenader eller tagit ordentliga joggingrundor flera gånger i veckan, men nu är det ett tag sedan jag klarat av det, och jag längtar som en galning efter att få börja med det igen! Men ganska snart så! :)

Ännu här på väg ut på en långrunda. Borde ha varit vecka 24/25.

Ikväll ska jag nog bara mysa med min älskare, för imorgon väntar vardagen igen. För honom alltså, jag suddar på som vanligt här hemma. Dock är det nu min sista vecka som sjukskriven, på lördag blir jag officiellt mammaledig. Jejj.

Puss och hej!

Mitt sätt att föda.

Ska man skriva en ärlig blogg är det väl lika bra att vara ärlig hela vägen. Men lite orolig är jag ändå över att skriva detta...

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och bli mamma en vacker dag. Och under åtminstone hela mitt vuxna liv har jag alltid vetat att när den vackra dagen kommer, så kommer bebisen att förlösas med kejsarsnitt. När jag sedan väl blev gravid tänkte jag att det kanske skulle kännas annorlunda. Så jag läste på - massor! Och jag tittade på förlossningsfilmer, bara sådana där allt gick precis som det skulle. Men det kändes inte annorlunda.

Nu fungerar ju inte livet så att man bara önskar något och så får man det. Så fungerar inte heller sjukvården, och definitivt inte förlossningsvården. Det går inte bara att säga att man vill föda med kejsarsnitt och så blir det så. Åtminstone inte i Finland. Så jag har fått gå i samtal och diskutera allt möjligt med en barnmorska som är specialiserad på något vis. Jag har svarat på frågor om hur min barndom var, hur min mamma fött barn, om några av mina kompisar delat med sig av skräckhistorier, om jag blivit sexuellt utnyttjad, om jag har svag tilltro till vården och så vidare i alla oändlighet. Det var inte speciellt svårt för barnmorskan att konstatera att jag inte är traumatiserad på något vis. Jag är bara rädd.

Det finns en hel massa orsaker till att jag vill föda med kejsarsnitt. De flesta orsakerna berör bebisens välmående, inte mitt eget. Det handlar inte om rädsla för smärta, jag är helt inställd på att också ett kejsarsnitt gör ont. Det handlar egentligen inte heller om att jag är rädd för de skador som kan uppstå på min kropp (även om jag helt klart ser en fördel i att hållas någorlunda intakt). Och det handlar definitivt inte om att jag på något vis skulle vara för fin för att föda "normalt": Jag är alltså inte -som man säger i England- too posh to push. Det handlar bara om ett starkt obehag som jag inte kommer över, en känsla av det inte är det rätta sättet för mig. Och dethär gillas inte. Speciellt inte av lite äldre människor. Jag har vid flera tillfällen fått alldeles klart för mig att något är lite fel på mig som kvinna som inte VILL föda naturligt. Jag kan leva med att folk känner så, även om jag kan tycka att det inom vården finns plats för förbättring då det gäller bemötandet av kvinnor i min situation.

Nåväl, efter många om och men, en del diskussioner som fått mig att må bra och en del som fått mig att genomlida all världens ångest och panik, fick jag idag träffa en förlossningsläkare. Och hon var underbar. Hon visste att jag fått all information som finns att få, det enda hon ville var att svara på mina frågor. Det gjorde hon, och saken var klar. Vi får ett planerat kejsarsnitt! Om tre veckor ska vi tillbaks dit för att se att allt är som det ska, och då får vi också veta vårt barns födelsedatum. Det känns verkligen så otroligt bra nu, jag är säker på att solen sken lite starkare då jag kom ut från sjukhuset och jag nästan skuttade fram över parkeringen (så mycket som jag nu kan skutta i nuläget).

Någon kanske undrar över faderns del i det hela. Jag har ju valt en klok man, och han visste om hur jag kände redan länge innan vi blev gravida. Han har hela tiden känt att jag själv vet vad som är bäst för min kropp och han har inte ifrågasatt det. Istället har han varit stöttande då jag varit nervös och förbannad då han ansett att jag blivit illa behandlad. Min klippa, som alltid.

Dethär med kejsarsnitt väcker en hel massa känslor, det vet jag. Och jag har inte skrivit detta för att väcka en diskussion. Faktum är att jag nog inte orkar diskutera det mera. En del tycker man är feg och väljer den enkla utvägen (som om det fanns någon sådan) och en del säger att man inte kan säga att man fött barn ifall man blir förlöst med kejsarsnitt. Det bryr jag mig inte så mycket om. För mig är det viktiga att sedan kunna säga att jag fått barn, inte att jag fött det.
Så nu är jag nöjd och glad och dagens ultraljud visade att baby Karlsson mår prima där inne och följer alla möjliga tillväxtkurvor. Allt är underbart.

Babyrum.

En del människor tycker att det är onödigt att ha ett rum klart åt bebisen. Och det kanske det är. Men när vi köpte dethär huset var det bestämt att det rummet skulle bli ett barnrum en vacker dag och jag har alltid känt att jag velat ha det klart innan barnet kommer. Nu närmar det sig faktiskt helt färdigt och jag är jätteglad över det. Nu har vi en plats att sätta in bebos alla grejer i, ett skötbord ville jag absolut ha för att skona ryggen och ha en mysig plats att ta hand om den lilla på, och sedan när liten blir större har h*n en plats som är bara hans/hennes.

Idag har jag handlat de bebisgrejer som man inte direkt flyger på då man är nygravid, såsom babyolja, nappflaska och till och med blöjor. För några år sedan bestod min shopping ofta av partytoppar och högklackade skor, idag var jag överlycklig över att stå och välja mellan olika slags våtservetter. Livet förändras.

Här kommer några bilder från bebos rum:

Riktigt nöjd är jag, men längtar nu helt galet mycket tills vi får komma hem med lilla hjärtat. ♥

Nu känner kroppen att det vore skönt med lite vila, men så blir det inte idag, för om en timme ska jag iväg på familjeförberedelsekurs. Visst känns det lite dumt och trist att gå dit ensam, men just idag skulle vi prata om amning, och där har ju S inte så mycket att tillföra.

Kram på er!

Några roligheter.

Jag har nu varit ensam hemma en vecka. Det är ju löjligt förstås, att som vuxen kvinna räkna dagarna tills mannen kommer hem, men det gör jag. Jag tycker helt enkelt det är trevligare när han är här. Kan inte se det som något annat än ett gott tecken.

Rätt bra har det gått ändå, jag har träffat familj och vänner nästan varje dag och ändå haft en del att göra. Inkommande vecka har jag också en del på gång, så jag hoppas att dagarna ska gå fort tills han kommer hem på fredag eller lördag.
Igår gick vi in i vecka 34 och allt tycks vara som det ska. Magen har ändrat form och är nu alldeles klotrund. Jag ser nästan komisk ut, sådär som när barn leker att de är gravida och sätter en fotboll innanför tröjan.
Det roligaste denhär veckan har varit att varje kväll när jag pratat med S via Skype har bebisen blivit som mest aktiv inne i magen så fort S börjat prata. Pappas liten där inne, helt klart. ♥

I övrigt har jag ingenting nytt att uppdatera. Men jag måste bara skriva ner några skojiga och lite udda symptom jag haft under graviditeten:

* Nysningar. Detta började redan i de första veckorna. Jag nyser varje dag och det inleds alltid med en dubbelnysning, alltså två snabba efter varann. Inget jag upplevt förr, på rådgivningen skrattade de åt det och kunde inte förklara det med annat än känsliga slemhinnor i näsan. S skrattar också åt mig.
* Nya födelsemärken. Är det vanligt?
* Renare hår. Tyvärr hjälper det inte så mycket eftersom den naturliga hårfärgen som växt ut är så vansinnig.
* Jag har blivit en enorm klottgris. Väldigt lite av det jag tänkt äta tycks någonsin hitta till munnen. Istället gör det en mellanlandning på magen innan det slutligen når golvet. Alla mina tröjor är fläckiga efter någon timmes användning. S skrattar rätt gott också åt detta.
* Inget hår på benen. Jag har alltid haft rätt klen hårväxt (har t.ex. aldrig haft något hår alls under armarna, puberteten måste ha missat något), men nu har jag nästan inget hår alls på mina ben. Hormoner alltså. Jag klagar inte, att raka sig med magen är inte det lättaste...

Sådär ja, några saker som är roliga att minnas sen.

Nu ska jag ge mig ut i kylan för en kort kvällspromenad med hunden. Ha det gott!

Det nya året hittills.

Det nya året har börjat ungefär som det gamla slutade. Men betydligt kallare...

 Det känns egentligen helt okej att vara sjukskriven när det är 25 grader kallt ute. Fint är det ju, men inte speciellt skönt. Nu väntar dock aningen varmare väder, tack och lov.

I övrigt är allt som sagt ungefär som tidigare. Jag har väl börjat komma till dendär punkten som jag antar att alla gravida kommer till förr eller senare, nämligen att det kanske inte längre är enbart alldeles fullständigt underbart att vara gravid. Igår då jag vaknade hade jag en liten svacka. Jag har sovit sämre pga värk i ryggen, får väldigt ont i bäckenet då jag går och känner mig allmänt bökig och obekväm. Magen är stor och sitter högt uppe, så den trycks upp i revbenen på mig då jag sitter, att klä på mig blir en allt större utmaning för var dag som går och när jag väl kommer mig för att klä på mig passar ju ingenting längre. Allt detta gjorde mig lite småsur faktiskt. Men så skärpte jag till mig. Jag hade ju faktiskt lovat mig själv att inte klaga och jag tänker fortsätta försöka hålla fast vid det, även om det inte alltid är så enkelt. För trots allt är det inte så farligt med lite värk. Det värsta som kan hända är inte att man känner sig lite obekväm och att kläderna inte passar. Det gäller bara en stund till. Jag börjar nog känna mig redo att inte längre vara gravid, men det handlar absolut mest om att jag längtar så efter att få lära känna vår nya lilla människa. Att jag haft värk lär jag glömma sen och då har vi ju redan vår lilla skatt. ♥

Såhär ser jag ut idag, denna lördag då vi går in i vecka 33. Bebisen borde nu vara kring 43 cm lång och närma sig 2 kilos-klassen. H*n är i princip "klar" och behöver bara bli lite knubbigare nu. :) Själv tycker jag det räcker med knubbigheten för min del, men sån tur lär jag inte ha. Vikthetsen har jag dock släppt helt. Hittills har jag gått upp i normalt tempo och de kilon som ännu ska komma får komma. Det är inte hela världen.

Bäst just nu: Bastu. Oj, vilka under det gör för mina foglossningar!
Värst just nu: Att stå på ett ben. Man kan tycka att det inte behövs särskilt ofta, men det innebär att jag alltid måste sitta ner för att få på mig strumpor, byxor och skor. Och då sker det med en del stånkande och stönande. Man är ju inte längre supersmidig och elegant alla gånger.

Nu får vi bara hoppas att lugnet håller i sig, för imorgon far S iväg för att jobba på bortaplan i nästan två veckor. Han kommer hem lagom till vecka 35, så vi utgår såklart från att liten ska vilja hållas kvar där inne tills dess åtminstone. För mig blir det lååånga dagar att vara ensam hemma hela dagarna, men jag får sysselsätta mig så gott det går. Åtminstone ska jag försöka få klart allt till bebisens rum, en del småsaker fattas ju ännu. Sämre sysselsättningar kunde man ha!