Nåja, nu ska jag försöka få ner det hela i skrift. Roligt att läsa sen, om hundra år. :) Varnar dock för låååångt inlägg!
Fredagen den 26.02.2016 ringde väckarklockan 05.45. Det behövdes egentligen inte, för hur bra tror ni man sover natten innan man vet att man ska få träffa sitt barn? Kvällen innan hade jag duschat och tagit medicin för att hålla magen lugn, men mer förberedelser än så behövdes inte.
Klockan 07.00 "checkade vi in" på bb i Kokkola. Där fick vi vänta en stund och sedan kom en barnmorska och en praktikant och tog hand om oss. Jag fick mina operationskläder; en urtvättad badrock, en operationsrock och de mest vansinniga underbyxor jag någonsin sett. Dessa hjälpte dock, för både S och jag var duktigt nervösa och jättetrosorna fick oss att skratta ordentligt. :) Efter det sattes en kateter in. Det var det första på min lista över saker att vara nervös över, men det gick bra, sved bara lite grann.
Nu var klockan åtta och jag fick gå till operationssalen. S följde mig dit, men fick inte komma med in då jag skulle förberedas, utan han gick och bytte om så länge. Inne i salen fanns nog 8-10 personer och alla presenterade sig artigt, men jag minns inte namnet på någon. Jag kopplades upp till maskiner som kollade blodtryck, puls och syresättning och så satte de in dropp. Jag har obehag av att få in en kanyl i handryggen och tyvärr blev det inte bättre av att den studerande som var med inte klarade av det, så de fick sticka en gång till. Men nåväl, det kunde ha varit värre. Sedan satte anestesiläkaren ryggmärgsbedövningen och det var nummer två på min lista, men där var jag nervös i onödan, det kändes knappt alls. Kort efter det blev benen varma och sedan försvann allt från bröstkorgen neråt. Jag trodde det skulle kännas obehagligt, men det gjorde det konstigt nog inte. Nu kom också S in med barnmorskorna och fick sätta sig vid mitt huvud. Han var nog lite chockad i början då jag låg i "korsfästs-ställning" då han kom in med båda armarna utsträckta och människor stod med gummistövlar och handskar överallt. Men han höll sig lugn, som han alltid gör.
S i munskydd och läcker huvudbonad.
De testade om jag kände kyla på magen och satte sedan upp ett skynke ovanför magen, sjuksköterskorna småpratade lite med oss och S och jag pratade om allt möjligt och skojade om att vi borde skaffa hem syrgasmasker. Det tog ett tag innan jag frågade "Har de börjat?" och det hade de, men jag kände verkligen inget alls. Efter en liten stund började jag må illa. Detta är inte ovanligt och beror oftast på lågt blodtryck, men i mitt fall var blodtrycket bra och det var antagligen bara en reaktion på bedövningen. Dock kan jag säga att det är en bisarr känsla att spy när man inte känner av sin mage. Nåja, jag hade ju varken ätit eller druckit på ca tio timmar, så det fanns inte mycket att få upp och efteråt mådde jag bra igen. Ungefär femton minuter (tror jag) efter att de börjat operera sa en sjuksköterska att de kunde se huvudet och att det snart var klart. S sa att snart hör vi nog vår bebis skrika. Sedan dröjde det inte länge innan de sa att nu trycker de på magen för att få ut barnet. Jag hade fått höra att det kan kännas väldigt obehagligt då de trycker, men det gjorde det inte för mig, jag kände inte mycket av det alls. Och mycket riktigt, snart hördes barnskrik, det ljuvligaste lätet i världen. Sjuksköterskorna ropade glatt att det blev en pojke och det faktumet kändes med ens så självklart! S och jag tittade på varandra med tårar i ögonen och sedan fick S gå en bit bort för att se vår bebis. Därefter kom de fram med honom till mig och jag fick hålla honom en liten stund, vår kladdiga, grymtande, underbara lille son. Sedan gick de iväg för att snygga till honom och kolla alla värden och S fick såklart följa med medan de sydde ihop mig igen.
Far och son fick sitta hud mot hud den första tiden efter förlossningen. Detta är bra för bebisen, men också för anknytningen mellan pappa och barn. S tyckte det var en jättefin stund och jag är så glad att han fick uppleva det. Det är också något alldeles speciellt med att få se mannen man älskar tillsammans med ens gemensamma barn för första gången!
Själv blev jag flyttad till uppvaket där det var lugnt och stilla. Där hände egentligen ingenting, jag bara låg och väntade på att bedövningen skulle släppa. Jag trodde det skulle bli jobbigt att ligga där ensam, men jag låg mest bara och var lycklig, faktiskt. Och jag behövde inte alls ligga ensam länge! När de efter en stund frågade om jag ville att de skulle komma dit med bebisen sa jag såklart ja och det kändes alldeles underbart när de äntligen lade ner honom hos mig. Då försökte jag också amma honom för första gången och det gick jättebra! Jag var på uppvaket knappa två timmar. Då kunde jag röra fötter och ben igen, de tryckte på min livmoder och konstaterade att den drog ihop sig bra och jag fick smärtstillande i förebyggande syfte, för jag hade egentligen inte speciellt ont. Efter det körde de upp mig till rummet där vi fick vara tillsammans alla tre!
Vilken känsla det är, att plötsligt ha en egen liten familj!
En stund senare kom barnmorskan och barnläkaren in. De var bekymrade över att Joel hade ett kvidande ljud då han andades. Eftersom han skrek som en tok då han föddes visste de att han inte hade mycket vatten i lungorna, men de trodde att han kunde ha ont pga några blåmärken han fått under födseln. Han fick värkmedicin, men det tog tyvärr inte bort kvidandet och läkaren ville undersöka honom närmare. Därför fick Joel och S gå till barnintensiven, vilket ju inte var roligt alls! Jag var ju tvungen att ligga kvar eftersom jag inte fick stiga upp än. På intensiven konstaterade de att Joels blodsocker var lågt, och att hans sugreflex hade försvunnit. Därför togs beslutet om att han skulle sondmatas. Ingen i personalen var orolig, det lär vara ganska vanligt. Men för nyblivna föräldrar var det väldigt nervöst. Klockan var omkring 14 när de gick iväg och klockan 15 frågade jag första gången om jag fick stiga upp. Barnmorskan tyckte då det var lite för tidigt ännu. Men 16.30 hade jag fått nog och ville absolut upp och iväg för att vara med min son och S. Så då fick jag hjälp att stiga upp och börja röra mig. Och ja, första gången man stiger upp efter ett kejsarsnitt gör det ont och känns väldigt väldigt konstigt. Men jag var envis som tusan och det gick bra! Sedan fick jag åka rullstol ner till övervakningen och så var vi igen tillsammans allihopa.
Liten skatt med slang i näsan.
Joels blodsocker blev snabbt bättre och alla andra prover var bra. Magen kom igång och där slutade också hans kvidande, som alltså troligtvis berodde på knip i lilla magen. Men han var väldigt väldigt trött och orkade inte riktigt äta, så de hade kvar nässlangen i drygt två dygn, trots att den bara användes en gång till efter det första dygnet. Barnmorskan förklarade att en del barn behöver "sova in sig" då de föds, men vårdpersonalen vill att de ska äta genast och då blir det lite tokigt. Men i slutändan var allt bra med lillkillen och han blev piggare och hungrigare hela tiden. Dock var han ju tvungen att vara kvar på övervakningen under nätterna, och det var nog lite jobbigt. Den tredje dagen kom amningen igång ordentligt och då kom de också upp med honom på natten då han skulle äta. Den kvällen tog de bort slangen och dagen efter fick vi äntligen ha honom hos oss hela tiden. Under dehär dagarna kan vi väl säga att jag var "lätt hormonell" och varje gång jag fick höra att de ville ha honom kvar under uppsikt ännu höll jag på att bli tokig. Men såklart är jag glad och tacksam över att de tog så bra hand om honom och tog det säkra före det osäkra. Tack vare det vet vi ju nu att vi har en frisk liten pojke.
Eftersom allt var bra då hade vi fått åka hem redan på måndag kväll, men barnmorskorna rekommenderade att vi stannade en natt till eftersom vi ännu inte hade haft honom hos oss en hel natt. Så vi gick med på det, stannade på rummet och gosade och hade det faktiskt riktigt bra. Men natten gick fint och när vi vaknade tisdagen den 1.3 var vi absolut redo att åka hem! Så efter att ha vägt lillen och kollat mitt ärr en sista gång fick vi äntligen ta hem lille älsklingen till hans nya hem.
Hur det gick för mig? Första natten var det lite knepigt att svänga sig i sängen, magmusklerna är ju inte i toppskick direkt. Och det kändes av då jag skulle stiga upp. Men efter det gick det bättre och bättre hela tiden och redan dagen efter snittet skippade jag rullstolen och gick dit jag skulle, satte mig ner och reste mig upp utan desto större problem. Det värsta var egentligen då jag skulle upp från liggande, men också det gick bra sedan jag lärt mig tekniken. Jag var beredd på väldigt mycket mer smärta och är verkligen glad över att det gått så bra. Antagligen har det också hjälpt att jag var igång så mycket från första början, det blev ju liksom inte av att jag blev liggande i sängen då lilleman låg på en annan avdelning. Ärret har också läkt bra och ser ut att bli riktigt fint så småningom. På uppvaket och inför första natten fick jag starkare värkmedicin, bortsett från det har jag klarat mig med vanligt smärtstillande.
Det var onödigt spännande att hänga på barnintensiven, det måste jag säga. Men på det stora hela var vår tid på bb en riktigt positiv upplevelse. Vi är enormt nöjda med personalen vi haft att göra med på alla områden, det är ett verkligt trevligt och kunnigt gäng som jobbar där. Dessutom blev vi gratulerade till lilla underverket av precis varje vårdarbetande människa vi kom i kontakt med där. Och alla lät uppriktigt hjärtliga och glada för vår skull. Det imponerade väldigt mycket på mig, att kunna bli så glad över varje liten bebis som föds där!
Jag är också alltigenom nöjd med mitt beslut att kämpa för ett kejsarsnitt, det blev en stund jag kommer att minnas med stor glädje. Också S tyckte att det var en väldigt positiv upplevelse och vi är nöjda och glada över det hela, båda två! Hade jag fått göra om allting hade jag gjort på precis samma sätt!
