2015 i bilder.

Årets sista dag inleddes med sovmorgon. Välbehövligt eftersom liten upptäckt att h*n med någon kroppsdel lyckas knuffa till mina högra revben riktigt ordentligt, och roligast är det tydligen att göra detta på nätterna. Speciellt skönt är det ju inte, men bra så länge liten visar att h*n är med.

Tänkte skriva ett riktigt inlägg om året som gått, men det känns känns trevligare med bilder istället.

VINTERN 2015

 

Det nya året firades in med mina älskade syskon. 

Vi inledde året med att vara nyförlovade. ♥

 Det var kallt, men vackert.

 Vår lilla älskling fyllde ett år. Ibland undrar vi om vi kanske tycker onormalt mycket om vår hund. Men hon ger verkligen så mycket mer än hon tar. ♥

 Vi firade vår förlovning och Sörens 40-årsdag tillsammans med familjen.

 Finaste lille Oliver bjöd på så mycket glädje under hela året. ♥

VÅREN 2015
 

 Jag var taggad inför våren och sommaren och började vårpiffa tidigt, bland annat i lusthuset.

 Nala och jag tillbringade en hel massa tid utomhus.

 Efter min operation tog S väl hand om mig och matade mig med Fanta och choklad.

 I april firade vi förlovningen och 40-årsfyllandet med goda vänner. Det blev en otroligt härlig kväll!

♥

 Pool- och terrassbygget inleddes på våren, S var otroligt duktig och gjorde i princip allting själv och jag var så imponerad och stolt över min flitiga man!

 Jag åt givetvis frukost ute så fort solen ens nästan sken. Nala var också med, såklart. :)

 Det första doppet tog vi i slutet av maj. Det var kallt, men underbart!

 En viktig kväll varje vår: Eurovision Song Contest.

SOMMAREN 2015

Lite bilder från sommaren. Det var ju en rätt kall och bedrövlig sommar, men så fort tillfälle gavs njöt vi utomhus, träffade familj och vänner. 

Och såklart, den 7.7 skedde detta mirakel. I början upplevde jag en del illamående och trötthet, men mest bara en stor lycka. I vecka 11 gick vi på vårt första ultraljud och efter det berättade vi för våra familjer. Dåligt väder och morgonillamående till trots var sommaren en underbar tid!

HÖSTEN 2015

Vår lilla hemlighet var inte så hemlig mera.

 

Jag mådde bra och var gärna ute och rörde på mig hela hösten.

 

Vi fixade och donade i Baby Karlssons rum och gladdes över att ha det mesta färdigt.

 Min fina pappa fyllde 60 och det firades med festligheter inom familjen.♥

 

Några riktigt fina vinterdagar fick vi.

 

Magen växte för fullt. Här i vecka 20...

...och igen i vecka 30.

 Vi gick på julfest för stadens anställda tillsammans.

Och så har vi firat jul, förstås.

Det har verkligen varit ett omtumlande år. Jag inledde året med att vara nyförlovad, kär och lycklig. Våren var tyngre med undersökningar och operation. Och sedan kom sommaren med allt underbart den innebar. Jag har på det stora hela haft ett lyckligt år och jag är såklart bortom förväntansfull inför det kommande året. Som jag ser fram emot att vi ska bli en riktig familj!! ♥

Några nyårslöften ger jag inte. Jag räknar med att året som kommer ska bjuda på en massa utmaningar, och mitt enda löfte är att göra så gott jag kan. Däremot har jag en del nyårsönskningar. Förra årets önskan slog in, i år ska jag önska lite grann för andras del också. ♥  

Hoppas att ni alla får en riktigt härlig kväll och en fantastisk start på det nya året. Ta hand om er och om varandra! Kram!

 ♥

Julen och fogarna.

Julen kom och gick, även detta år. Fort gick det och trevligt var det. Hade riktigt fina juldagar tillsammans med släkt och vänner och har också hunnit med en del tid på tu man hand med min älskling. Det märks att vi värdesätter tiden tillsammans mer nu, så länge det bara är vi två.

Nu är det vardag igen, och snart blir det ett nytt år. Igår besökte jag läkaren igen och vi kunde konstatera att mina foglossningar tyvärr bara blivit värre under julen och jag blir mer och mer begränsad av dem. Speciellt framåt kvällarna har jag ont, och framför allt om jag varit för aktiv under dagen. Så nu är det vila som gäller och jag får helt enkelt inte ta i för hårt. Det känns trist, för jag är fortfarande väldigt pigg och skulle gärna ta långa promenader, städa hela huset och annars leva som vanligt. Men det går bara inte. Jobba går såklart inte heller, så nu är jag sjukskriven de resterande fyra veckorna innan min mammaledighet börjar. Hur i all världen ska jag få tiden att gå?!

Men om man bortser från det krånglande bäckenet och det påtvingade vilandet mår jag faktiskt rätt bra. Vi är halvvägs in i vecka 31 och bebisen bökar runt inne i magen, sparkar sin pappa i huvudet så fort han sätter örat mot magen och verkar allmänt nöjd och belåten. Så då ska nog resten ordna sig också!

Vår väg till bebis.

Första gången vi pratade på allvar om att skaffa barn var på midsommarafton år 2013. Vi hade då bott i vårt hem i ett halvår och känt varandra i sex år. Det började kännas aktuellt. Dock var min arbetssituation då väldigt osäker och vi bestämde oss för att vänta tills det kändes tryggare. Det gjorde det i oktober samma år då jag fick två arbetserbjudanden samtidigt. Det var då jag gömde undan mina p-piller längst in i skåpet.

När man börjar försöka få barn tillsammans känns det hela väldigt mysigt och romantiskt, som den finaste av hemligheter man delar med den man älskar mest. Man är också ruskigt optimistisk och har dendär föreställningen om att man ska vara en av de människor som lyckas direkt. Men så går månaderna och man får acceptera att nej, det lyckades inte direkt. Sedan är man snabbt inne i en rutin där man har stenkoll på vilka dagar det är som är viktigast, när det är aktuellt att kissa på nästa sticka och när man ”borde” ligga (hysteriskt sexigt, såklart!).

Efter åtta månader besökte jag en gynekolog för att kolla att allt såg ut som det skulle, vilket det gjorde. Läkaren tyckte inte att S behövde undersökas, eftersom han redan har två barn och har varit frisk sedan dess. Skönt på ett vis, men samtidigt kändes det som att om det inte lyckades, då var det definitivt mitt ”fel”. Hursomhelst, gynekologen skrev ut hormoner för att puffa på ägglossningen lite grann. Det gjorde de nog, för plötsligt fick jag en väldans värk både vid ägglossning och mens. Utöver detta var dedär tabletterna brutalt dyra och gjorde att jag några dagar varje månad mådde rätt dåligt och grät åt allt.

Men jag åt dem ändå i fem månader, ingenting hände. Nästa steg var en spolning av äggledarna, vilket sker under narkos och genom små hål i magen. För någon som varit frisk hela livet och har noll erfarenhet av sjukhus var detta med narkos onekligen lite nervöst. Men det gick bra och inga konstigheter hittades. Detta var förstås bra, men någon förklaring till varför vi inte blivit gravida än fanns alltså inte. Det hade nu gått ett och ett halvt år sedan jag slutade med pillren och inom en relativt snar framtid syntes två-årsgränsen. Och jag visste att statistiskt sett var det osannolikt att bli gravid på naturlig väg efter två års försök. Men gynekologen var fortfarande väldigt positiv och bad oss försöka ett halvår till innan vi tog nästa steg.

Så försöken fortsatte, med kalenderkoll och ägglossningstest. Första månaden gick, ingenting. Andra månaden gick, ingenting. Det var då slutet på maj 2015 och jag började nå gränsen för vad jag orkade med. Jag sa till S att jag ville ta paus med försöken under sommaren. Det var väl inte helt utan darr på rösten och nästan med en liten tår i ögat som han frågade om jag menade att vi inte skulle ha sex på hela sommaren (stackarn!). Fick ju åtminstone skratta lite mitt i eländet och förklara att jag väl inte tänkt det riktigt så, men att jag inte skulle kolla dagar och kissa på fler stickor. Så vi bestämde oss för en sådan sommar, jag planerade att dricka vin på bakgården och försöka bara vara. Juni gick och jag började slappna av lite grann. I början av juli fick jag mensvärk i vanlig ordning och ställde in mig på det. Dagarna gick och ingenting hände, men jag tänkte inte på det desto mer, eftersom mensen varit sen flera gånger innan. S däremot var säker. Och visst hade han rätt! Den sjunde juli var mensen fem dagar sen och jag tänkte att jag kanske borde ta ett test ändå. Det dröjde fem sekunder och så uppenbarade sig ett positivt resultat på stickan. Jag vågade inte tro på detta, så jag tog ett digitalt test direkt efteråt också för säkerhets skull, och där stod det: ”Gravid”. Så länge jag lever kommer jag aldrig att kunna förklara hur det kändes i den stunden. Jag irrade runt i huset utan mål och mening, skrattade och grät om vartannat, hade panik och var lyckligast i världen samtidigt. Och väntade heeela dagen på att S skulle komma hem från jobbet så att jag fick berätta nyheten. Tjugo långa månader hade det tagit oss. Och tack vare mitt kiss och en pinne jag beställt från ett nätapotek försvann det helvete jag känt under hela den tiden. Alla tårar, all oro, varje ägglossningstest och negativt graviditetstest (för jo, det hann bli några stycken!) slutade störa mig. Bara sådär!

Varför skriver jag då om detta? Det är ju onekligen något oerhört privat. Jag skriver därför att jag tror att det behövs. Jag har märkt att när jag berättat för folk är det flera som blivit lättade. Inte för att vi haft det svårt, utan för att de inte varit ensamma. För om det är något man känner sig när man går igenom detta så är det ensam. Det känns alltid som att alla runtomkring en blir gravida på första eller andra försöket, eller i misstag. Och trots att man gläds för släkt och vänner som får barn, så känns det i hjärtat varje gång. Det känns inte rättvist, och det är det inte heller. Jag vet också att det finns många som får kämpa mycket mycket längre än vi gjort och jag tänker inte ens låtsas att jag förstår hur det känns för dem. Men åtminstone vet nu flera att nej, alla blir inte gravida ”bara sådär”.

Det finns en annan anledning också till att jag skriver. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan ”När ska ni skaffa barn?” de senaste åren. Det är förståeligt att folk frågar, jag är i en sådan ålder och vi har varit tillsammans länge. Men jag vill påstå att det alltid är en onödig fråga att ställa någon, vem som helst, någonsin. För sanningen är att vi har ingen aning om vad andra kämpar med, och man bör hålla i minnet att personen man frågar kan kämpa med barnlöshet, kanske befinner sig mitt i en adoptionsprocess eller just har börjat med någon slags behandling, kanske har fått ett eller flera missfall, eller så är det helt enkelt en människa som inte vill ha barn. Det kan också vara en människa som inte går igenom något av detta. Men det vet man inte. För mig kändes det tungt varje gång jag fick frågan. Det var en ständig påminnelse om att jag ännu inte kommit dit. Och för varje gång blev det lite svårare att klämma fram ett leende och svara ”Vi får se”. Så en vänlig önskan till alla: Fråga inte. Blir någon gravid berättar de det nog ändå då tiden är inne. Innan dess har vi andra inte med saken att göra och frågan riskerar att göra mer skada än nytta.

Någon dans på rosor var det inte, detta med att bli gravid. Vi får ju vara glada över att själva barnlagningsprocessen är en så fenomenalt trevlig aktivitet, något man kan tänka sig att pyssla med rätt mycket för att få till det. Men jag är gränslöst tacksam över att det lyckades till sist, så lycklig över det barn som till slut beslöt sig för att bli till. Och ingen kommer någonsin att behöva tvivla på om detta barn var önskat eller älskat. För det är det.

Hemma igen.

Fyra dagar hann jag jobba innan jag blev sjukskriven igen. Suck. Egentligen märkte jag redan efter två dagar, att detta kommer inte att gå. Men jag plågade mig igenom fyra dagar, som innebar jobb hela dagarna och sedan heeela kvällarna i vågrät ställning. Ryggen orkade inte. Så nu är jag sjukskriven igen fram till nyår. Förhoppningsvis hinner kroppen anpassa sig eller bebis flytta sig tills dess så att jag sedan kan jobba lite ännu. Det känns verkligen trist, man vill ju så gärna tro att man ska kunna vara en såndär kvinna som absolut kan arbeta fram till vecka 36 utan problem. Men nu blev det inte så och det är bara att gilla läget. Jag vill ju inte ha ont hela tiden heller, så nu går dagarna ut på att varva vila med aktivitet igen.

 Såhär ser jag ut idag (när skjortor och blusar inte längre går att knäppa kan man ju använda dem som koftor, väl?! :p). Lill-plytet såklart också med på bild, min lilla älskling. ♥ Bebisen tycks i alla fall må bra och är helvild i magen flera gånger om dagen. Vi både känner och ser rörelser tydligt, ofta på två ställen i magen samtidigt nu när bebisen inte längre är så liten. Min sömn styrs ganska långt redan nu av när h*n är vaken och livlig, viktigt att visa vem som är chef redan innan man föds. ♥♥
Nu ska jag iväg till massören, som jag har längtat! Ska bli intressant att se vad hon kan åstadkomma!

Denna vecka har jag också en sådan här följeslagare. De flesta gör ju bara ett sockerbelastningstest, men jag sa redan i ett tidigt skede åt vår hälsovårdare att jag känner min kropp såpass väl att jag tvivlar starkt på att jag skulle komma igenom det utan att spy (sockervatten på fastande mage och sedan flera timmar utan mat ännu, nej tack!). Hon tyckte det var onödigt att plåga mig då, så istället mäter jag nu mitt blodsocker hemma före och efter måltid. Går bra det också, och hittills ser det inte ut att vara några konstigheter där.

Men nu iväg. Ha det fint!!

Slut på det roliga.

Två och en halv veckor har jag varit ledig (första veckan sjukskriven, men ändå...). Jag får vara ärlig och säga att det har varit otroligt skönt och min kropp har mått bra av att jag helt kunnat varva mellan aktivitet och vila. Men imorgon väntar jobb igen och jag hoppas att det ska gå bra att jobba. Jag har 7½ veckor kvar tills min mammaledighet börjar, förhoppningen är att jag ska kunna jobba hela den tiden.

Vad har jag då gjort under min ledighet? Väldigt lite. Jag har läst böcker, sett filmer, bakat bullar med syster Jenni och pepparkakor med större delen av familjen. Jag har myst med min brorson, handlat julklappar, lyssnat på julmusik. Jag har ätit frukost i lugn och ro i skenet av levande ljus - varje dag! Och jag har haft kvalitetstid med hunden (jo, det är en verklig grej!) och med min sambo. Det låter otroligt tråkigt nu när jag skriver ner det, men det har verkligen varit så otroligt bra. Kanske hade jag önskat mig aningen mera sömn, men det har inte riktigt fungerat med värken, och jag känner mig helt okej ändå.

Igår besökte jag mödrapolikliniken i Kokkola och blev undersökt av läkare. Hon hittade inga fel på mig, och viktigast av allt var att jag fick se bebisen på ultraljud. Där inne låg vårt lilla mirakel och sprattlade, gömde ansiktet i händerna och tryckte upp en fem centimeter lång fot i min mage. Gynekologen konstaterade glatt att bebisen mår bra där inne och att ingenting satt igång för tidigt. Ryggvärken stör alltså bara mig, och där rekommenderade hon värmedyna och massage, samt att jag fortsätter känna efter hur mycket jag orkar med. Det känns otroligt mycket bättre efter att ha fått klarhet i att allt är som det ska!

Det var en liten uppdatering av nuläget. Jag är lycklig varje dag. Inte illa alls!

Sådant folk säger

Under graviditeten hinner man höra en hel del skumma grejer. Här är några klassiska kommentarer som jag inte riktigt begriper mig på:

1. Vilken sort önskar ni er?

Med ”sort” avses såklart bebisens kön. Och jaa... Med de genetiska förutsättningar som finns här så önskar vi oss faktiskt... en människa! Märkligt va? Jag förstår uppriktigt sagt inte grejen med att ”önska” sig ett barn av det ena eller andra könet, och även om någon sådan tanke någon gång hade slagit mig (vilket det faktiskt till all lycka inte gjort) så hade jag aldrig någonsin sagt det högt.

Det finns en annan variant av detta också, nämligen denna:

2. Ni önskar väl er en pojke? / Vi ska hoppas att det blir en pojke.

Detta har jag hört några gånger nu och anledningen till detta är förstås att fadern till denna (förhoppningsvis) människa som bor i min mage redan har två döttrar. Ändå... Nej. Vi önskar oss inte specifikt en pojke. Det är intressant, detta med att man ”bör” ha barn av båda könen, eller åtminstone borde man önska sig det.

När jag föddes som tredje flickebarn i det Stenvallska hemmet var det någon smartskalle som sa till min far: ”Nu fick ni nog fel sort”. Min pappa, som är en väldigt klok man, bad då detta ljushuvud komma hem till oss, titta mig i ögonen och säga att jag var ”fel sort”. Det kom inga fler kommentarer sen. Alla barn är av precis rätt sort. Så är det bara. Och av precis denna anledning har vi också valt att inte ta reda på barnets kön, för det spelar ingen roll för oss. Det kommer att komma rätt barn oavsett.

3. Vad stor du är / Vad liten du är / Vad tjock du har blivit osv...

Generellt sett gillar inte kvinnor (antagligen människor i allmänhet) då folk kommenterar deras kroppar alldeles för mycket. Detta faktum ändras faktiskt inte för att man blir gravid. Det räcker alldeles utmärkt med att säga ”Vad fin du är”, ”Vilken fin mage du har”, eller om man inte kan förmå sig till detta för att det är en uppenbar lögn kan man också säga ingenting alls.

4. Ni skaffar säkert nästa sen med detsamma då du är mammaledig?

Kanske är det jag som är konstig, men jag skulle gärna fokusera på att få ut barnet välbehållet och sedan lära känna det i lugn och ro. Det tycker jag att både barnet och jag förtjänar. Varför fundera på nästa barn innan det första ens är fött? Nu råkar det dessutom vara så att vi faktiskt har planerat för ”bara ett barn” (gränslöst provocerande, jag vet!), men det tycks vara få som tror att vi kommer att nöja oss med ett barn. De flesta lägger huvudet på sned och ler när jag säger det och hävdar att vi nog kommer att vilja ha ett syskon åt bebisen sen (för de två syskon som redan finns räknas inte, eller?!). De kan ha rätt, och man ska aldrig säga aldrig, men jag tycker det är onödigt att grubbla över den saken nu.

5. Vänta bara, det blir värre!

Det blir det säkert. Men det är väl kanske inte helt nödvändigt att påpeka det jämt? Jag har inga problem med att upptäcka det själv. Har också upptäckt under de 27 veckor som gått att en hel del grejer faktiskt också blir bättre!

Jag har själv också slängt ur mig åtminstone en del av kommentarerna ovan, det är sådant som bara händer. Dock kommer jag att vara försiktig med dem hädanefter. Och samma sak gäller här som så ofta annars; folk menar så väl. Ibland blir det bara lite onödigt.

Andra December.

Vi är inne i härliga december och jag julknåpar för fullt. Pyntat hemmet och handlat klart de flesta klapparna, så jag känner mig rätt så nöjd med tillvaron. Dessutom har jag ju semester och det går jättebra! Jag var lite bekymrad över att ha semester själv och inte ha något att göra, men egentligen är det kanske precis det jag behöver. Jag tar det väääldigt lugnt och gör bara det jag känner för. Så skönt! Ryggen mår också bättre, jag har hittat någon slags balans mellan aktivitet och vila som funkar för mig. Så jag hoppas att jag ska kunna jobba ett tag till efter semestern.

Lite bilder från den senaste tiden:

 

Suddig bild på älskling och mig innan julfesten i fredags.

 Lite snö och lite julstämning. Jag klagar inte.

Baby Karlssons rum börjar sakta men säkert bli beboeligt för vår lilla knatt. Såklart ska h*n sova inne hos oss i början, men sängen får stå i egna rummet så länge. I början ska vi ha vagga åt bebisen, och det är jag glad över, för sängen visade sig vara ganska stor och kan kanske kännas lite för rymlig för en nyfödd.
Vi är ute i väldigt god tid, såklart, men det gör inget. Blir det en snörik vinter får S jobba mycket, man kan aldrig veta hur jag mår på slutet och kanske främst av allt: vi gillar att ha saker och ting gjorda i god tid. Nu är det hur mysigt som helst att bara pyssla på i bebisens rum, vi behöver inte stressa över något sedan och jag får behålla mitt suveräna blodtryck. :)

 

Såhär ser jag ut idag, halvvägs in i vecka 27. Formen känns bra just nu, även om jag gärna tar det lite lugnare än vanligt. Också humöret är på topp, och det har det varit så gott som hela tiden. Jag är väldigt glad över att inte ha haft några värre hormonrubbningar, tvärtom har jag känt mig mer lugn och harmonisk än tidigare. (Och S håller faktiskt med om att det gått väldigt bra på den fronten, så det är inte något jag bara säger för att det låter bra. :p) 

December nu, som sagt, vilket innebär att vi faktiskt "bara" har tre månader kvar. Vissa dagar känns det som att tiden går supersnabbt, andra dagar sååå långsamt. Ofta har jag lite svårt att ta till mig att magen faktiskt ska få växa i tre månader till, det spänner och klämmer redan nu ganska duktigt, så jag räknar med att det blir ordentligt obekvämt ännu. Men jag lär överleva det också i så fall. :)

Käre tomten.

Här är årets önskelista (för att underlätta för nära och kära ;) ):

 

Länk

 

Länk 

 

Länk 

 

Länk

 

 Länk

 

Länk 

 

Länk 

 

Länk

 

Länk 

 

Länk

 

Länk 

Mjukt, skönt och väldoftande är tydligen temat för i år. Det finns inte speciellt mycket jag verkligen behöver, men detta är sådant jag gärna skulle hitta under granen. Kör hårt, tomten! :)