Vår väg till bebis.

Första gången vi pratade på allvar om att skaffa barn var på midsommarafton år 2013. Vi hade då bott i vårt hem i ett halvår och känt varandra i sex år. Det började kännas aktuellt. Dock var min arbetssituation då väldigt osäker och vi bestämde oss för att vänta tills det kändes tryggare. Det gjorde det i oktober samma år då jag fick två arbetserbjudanden samtidigt. Det var då jag gömde undan mina p-piller längst in i skåpet.

När man börjar försöka få barn tillsammans känns det hela väldigt mysigt och romantiskt, som den finaste av hemligheter man delar med den man älskar mest. Man är också ruskigt optimistisk och har dendär föreställningen om att man ska vara en av de människor som lyckas direkt. Men så går månaderna och man får acceptera att nej, det lyckades inte direkt. Sedan är man snabbt inne i en rutin där man har stenkoll på vilka dagar det är som är viktigast, när det är aktuellt att kissa på nästa sticka och när man ”borde” ligga (hysteriskt sexigt, såklart!).

Efter åtta månader besökte jag en gynekolog för att kolla att allt såg ut som det skulle, vilket det gjorde. Läkaren tyckte inte att S behövde undersökas, eftersom han redan har två barn och har varit frisk sedan dess. Skönt på ett vis, men samtidigt kändes det som att om det inte lyckades, då var det definitivt mitt ”fel”. Hursomhelst, gynekologen skrev ut hormoner för att puffa på ägglossningen lite grann. Det gjorde de nog, för plötsligt fick jag en väldans värk både vid ägglossning och mens. Utöver detta var dedär tabletterna brutalt dyra och gjorde att jag några dagar varje månad mådde rätt dåligt och grät åt allt.

Men jag åt dem ändå i fem månader, ingenting hände. Nästa steg var en spolning av äggledarna, vilket sker under narkos och genom små hål i magen. För någon som varit frisk hela livet och har noll erfarenhet av sjukhus var detta med narkos onekligen lite nervöst. Men det gick bra och inga konstigheter hittades. Detta var förstås bra, men någon förklaring till varför vi inte blivit gravida än fanns alltså inte. Det hade nu gått ett och ett halvt år sedan jag slutade med pillren och inom en relativt snar framtid syntes två-årsgränsen. Och jag visste att statistiskt sett var det osannolikt att bli gravid på naturlig väg efter två års försök. Men gynekologen var fortfarande väldigt positiv och bad oss försöka ett halvår till innan vi tog nästa steg.

Så försöken fortsatte, med kalenderkoll och ägglossningstest. Första månaden gick, ingenting. Andra månaden gick, ingenting. Det var då slutet på maj 2015 och jag började nå gränsen för vad jag orkade med. Jag sa till S att jag ville ta paus med försöken under sommaren. Det var väl inte helt utan darr på rösten och nästan med en liten tår i ögat som han frågade om jag menade att vi inte skulle ha sex på hela sommaren (stackarn!). Fick ju åtminstone skratta lite mitt i eländet och förklara att jag väl inte tänkt det riktigt så, men att jag inte skulle kolla dagar och kissa på fler stickor. Så vi bestämde oss för en sådan sommar, jag planerade att dricka vin på bakgården och försöka bara vara. Juni gick och jag började slappna av lite grann. I början av juli fick jag mensvärk i vanlig ordning och ställde in mig på det. Dagarna gick och ingenting hände, men jag tänkte inte på det desto mer, eftersom mensen varit sen flera gånger innan. S däremot var säker. Och visst hade han rätt! Den sjunde juli var mensen fem dagar sen och jag tänkte att jag kanske borde ta ett test ändå. Det dröjde fem sekunder och så uppenbarade sig ett positivt resultat på stickan. Jag vågade inte tro på detta, så jag tog ett digitalt test direkt efteråt också för säkerhets skull, och där stod det: ”Gravid”. Så länge jag lever kommer jag aldrig att kunna förklara hur det kändes i den stunden. Jag irrade runt i huset utan mål och mening, skrattade och grät om vartannat, hade panik och var lyckligast i världen samtidigt. Och väntade heeela dagen på att S skulle komma hem från jobbet så att jag fick berätta nyheten. Tjugo långa månader hade det tagit oss. Och tack vare mitt kiss och en pinne jag beställt från ett nätapotek försvann det helvete jag känt under hela den tiden. Alla tårar, all oro, varje ägglossningstest och negativt graviditetstest (för jo, det hann bli några stycken!) slutade störa mig. Bara sådär!

Varför skriver jag då om detta? Det är ju onekligen något oerhört privat. Jag skriver därför att jag tror att det behövs. Jag har märkt att när jag berättat för folk är det flera som blivit lättade. Inte för att vi haft det svårt, utan för att de inte varit ensamma. För om det är något man känner sig när man går igenom detta så är det ensam. Det känns alltid som att alla runtomkring en blir gravida på första eller andra försöket, eller i misstag. Och trots att man gläds för släkt och vänner som får barn, så känns det i hjärtat varje gång. Det känns inte rättvist, och det är det inte heller. Jag vet också att det finns många som får kämpa mycket mycket längre än vi gjort och jag tänker inte ens låtsas att jag förstår hur det känns för dem. Men åtminstone vet nu flera att nej, alla blir inte gravida ”bara sådär”.

Det finns en annan anledning också till att jag skriver. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan ”När ska ni skaffa barn?” de senaste åren. Det är förståeligt att folk frågar, jag är i en sådan ålder och vi har varit tillsammans länge. Men jag vill påstå att det alltid är en onödig fråga att ställa någon, vem som helst, någonsin. För sanningen är att vi har ingen aning om vad andra kämpar med, och man bör hålla i minnet att personen man frågar kan kämpa med barnlöshet, kanske befinner sig mitt i en adoptionsprocess eller just har börjat med någon slags behandling, kanske har fått ett eller flera missfall, eller så är det helt enkelt en människa som inte vill ha barn. Det kan också vara en människa som inte går igenom något av detta. Men det vet man inte. För mig kändes det tungt varje gång jag fick frågan. Det var en ständig påminnelse om att jag ännu inte kommit dit. Och för varje gång blev det lite svårare att klämma fram ett leende och svara ”Vi får se”. Så en vänlig önskan till alla: Fråga inte. Blir någon gravid berättar de det nog ändå då tiden är inne. Innan dess har vi andra inte med saken att göra och frågan riskerar att göra mer skada än nytta.

Någon dans på rosor var det inte, detta med att bli gravid. Vi får ju vara glada över att själva barnlagningsprocessen är en så fenomenalt trevlig aktivitet, något man kan tänka sig att pyssla med rätt mycket för att få till det. Men jag är gränslöst tacksam över att det lyckades till sist, så lycklig över det barn som till slut beslöt sig för att bli till. Och ingen kommer någonsin att behöva tvivla på om detta barn var önskat eller älskat. För det är det.