Utvecklingsfas för mamman.

Jag har kommit in i en fas som jag nog visste att skulle komma. Jag börjar nämligen babbla åt alla som orkar höra på (hur mycket folk egentligen lyssnar vet jag ju inte) om hur fort tiden går. För det gör den ju faktiskt. Lillskrutten blir snart ett halvt år gammal och även om han fortfarande är väldigt liten, en riktigt bebis faktiskt, så känns det helt galet att det redan gått så länge sedan han kom. Men jag fortsätter försöka njuta av Joel så mycket det bara går och jag tycker nog faktiskt att det bara blir roligare och mysigare med honom hela tiden. Det händer så mycket med honom nu, han pratar, skrattar, bökar och snurrar runt och blir så duktig med allt. Man blir verkligen en såndär jobbigt stolt förälder väldigt snabbt och över väldigt små grejer.

En annan sak som hänt är att jag blivit väldigt känslig. Sanningen är ju att jag alltid varit en lipsill då det gäller det mesta på tv, speciellt realityprogram och i synnerhet The biggest loser. Men skräckfilmer, polisserier och allt möjligt annat har jag fixat hur bra som helst. Inte nu längre. Vi tittade på America's got talent och en kille sjöng en sång han skrivit om sin son som dött. Jag kunde inte lyssna. Vi började titta på en jättebra polisserie med en spännande mordhistoria, och jag får svårt att se förbi det faktum att den mördade var någons dotter. Är det så det ska vara nu resten av livet? Jag hoppas verkligen att jag fortfarande klarar av skräckfilmer, och inte mesar ut som vissa andra här i huset. Hehe.

Sedan är det dethär med amningen. Det är ju för konstigt. Jag har, som jag tidigare nämnt, aldrig riktigt tyckt att det är underbart mysigt med amning. Jag har nog alltid tänkt att det ska bli skönt att sluta. Men nu, när Joel får mer och mer riktig mat (dock är det fortfarande främst amning som gäller) får jag nästan lite panik inför tanken på att sluta helt. Antagligen hänger det ihop med min angst över att han blir större, men jag tror också att det handlar om att när jag väl slutar kan jag aldrig börja igen. Och det är ju på något vis nåt som är bara mellan Joel och mig, och det kommer aldrig tillbaks mer sen. Så jag ska försöka njuta av det också, så länge det varar!

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla stjärna.

Godnatt!