Jag har lekt med tanken ända sedan sommaren, då vi fick veta att vi väntar vårt första gemensamma lilla mirakel. Det vore trevligt att skriva ner allt, för min egen skull, så jag minns det sen. Risken är förstås därför stor att det inte intresserar så många andra. Men det gör inte så mycket.
Så här är vi nu, vi får väl se hur det går med detta. Samhällskritiskt och högintellektuellt blir det knappast. Men inte heller ultraglamouröst och rosaskimrande. Förhoppningsvis landar jag någonstans mittemellan, i min egen lilla vardag.
Kalaskulan och jag säger hej och välkommen! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar