Första gången vi
pratade på allvar om att skaffa barn var på midsommarafton år
2013. Vi hade då bott i vårt hem i ett halvår och känt varandra i
sex år. Det började kännas aktuellt. Dock var min arbetssituation
då väldigt osäker och vi bestämde oss för att vänta tills det
kändes tryggare. Det gjorde det i oktober samma år då jag fick två
arbetserbjudanden samtidigt. Det var då jag gömde undan mina
p-piller längst in i skåpet.
När man börjar
försöka få barn tillsammans känns det hela väldigt mysigt och
romantiskt, som den finaste av hemligheter man delar med den man
älskar mest. Man är också ruskigt optimistisk och har dendär
föreställningen om att man ska vara en av de människor som lyckas
direkt. Men så går månaderna och man får acceptera att nej, det
lyckades inte direkt. Sedan är man snabbt inne i en rutin där man
har stenkoll på vilka dagar det är som är viktigast, när det är
aktuellt att kissa på nästa sticka och när man ”borde” ligga
(hysteriskt sexigt, såklart!).
Efter åtta månader
besökte jag en gynekolog för att kolla att allt såg ut som det
skulle, vilket det gjorde. Läkaren tyckte inte att S behövde
undersökas, eftersom han redan har två barn och har varit frisk
sedan dess. Skönt på ett vis, men samtidigt kändes det som att om
det inte lyckades, då var det definitivt mitt ”fel”.
Hursomhelst, gynekologen skrev ut hormoner för att puffa på
ägglossningen lite grann. Det gjorde de nog, för plötsligt fick
jag en väldans värk både vid ägglossning och mens. Utöver detta
var dedär tabletterna brutalt dyra och gjorde att jag några dagar
varje månad mådde rätt dåligt och grät åt allt.
Men jag åt dem ändå
i fem månader, ingenting hände. Nästa steg var en spolning av
äggledarna, vilket sker under narkos och genom små hål i magen.
För någon som varit frisk hela livet och har noll erfarenhet av
sjukhus var detta med narkos onekligen lite nervöst. Men det gick
bra och inga konstigheter hittades. Detta var förstås bra, men
någon förklaring till varför vi inte blivit gravida än fanns
alltså inte. Det hade nu gått ett och ett halvt år sedan jag
slutade med pillren och inom en relativt snar framtid syntes
två-årsgränsen. Och jag visste att statistiskt sett var det
osannolikt att bli gravid på naturlig väg efter två års försök.
Men gynekologen var fortfarande väldigt positiv och bad oss försöka
ett halvår till innan vi tog nästa steg.
Så försöken
fortsatte, med kalenderkoll och ägglossningstest. Första månaden
gick, ingenting. Andra månaden gick, ingenting. Det var då slutet
på maj 2015 och jag började nå gränsen för vad jag orkade med.
Jag sa till S att jag ville ta paus med försöken under sommaren.
Det var väl inte helt utan darr på rösten och nästan med en liten
tår i ögat som han frågade om jag menade att vi inte skulle ha sex
på hela sommaren (stackarn!). Fick ju åtminstone skratta lite mitt
i eländet och förklara att jag väl inte tänkt det riktigt så,
men att jag inte skulle kolla dagar och kissa på fler stickor. Så
vi bestämde oss för en sådan sommar, jag planerade att dricka vin
på bakgården och försöka bara vara. Juni gick och jag började
slappna av lite grann. I början av juli fick jag mensvärk i vanlig
ordning och ställde in mig på det. Dagarna gick och ingenting
hände, men jag tänkte inte på det desto mer, eftersom mensen varit
sen flera gånger innan. S däremot var säker. Och visst hade han
rätt! Den sjunde juli var mensen fem dagar sen och jag tänkte att
jag kanske borde ta ett test ändå. Det dröjde fem sekunder och så
uppenbarade sig ett positivt resultat på stickan. Jag vågade inte
tro på detta, så jag tog ett digitalt test direkt efteråt också
för säkerhets skull, och där stod det: ”Gravid”. Så länge
jag lever kommer jag aldrig att kunna förklara hur det kändes i den
stunden. Jag irrade runt i huset utan mål och mening, skrattade och
grät om vartannat, hade panik och var lyckligast i världen
samtidigt. Och väntade heeela dagen på att S skulle komma hem från
jobbet så att jag fick berätta nyheten. Tjugo långa månader hade det
tagit oss. Och tack vare mitt kiss och en pinne jag beställt från
ett nätapotek försvann det helvete jag känt under hela den tiden.
Alla tårar, all oro, varje ägglossningstest och negativt
graviditetstest (för jo, det hann bli några stycken!) slutade störa
mig. Bara sådär!
Varför skriver jag
då om detta? Det är ju onekligen något oerhört privat. Jag
skriver därför att jag tror att det behövs. Jag har märkt att när
jag berättat för folk är det flera som blivit lättade. Inte för
att vi haft det svårt, utan för att de inte varit ensamma. För om
det är något man känner sig när man går igenom detta så är det
ensam. Det känns alltid som att alla runtomkring en blir gravida på
första eller andra försöket, eller i misstag. Och trots att man
gläds för släkt och vänner som får barn, så känns det i
hjärtat varje gång. Det känns inte rättvist, och det är det inte
heller. Jag vet också att det finns många som får kämpa mycket
mycket längre än vi gjort och jag tänker inte ens låtsas att jag
förstår hur det känns för dem. Men åtminstone vet nu flera att
nej, alla blir inte gravida ”bara sådär”.
Det finns en annan
anledning också till att jag skriver. Jag vet inte hur många gånger
jag fått frågan ”När ska ni skaffa barn?” de senaste åren.
Det är förståeligt att folk frågar, jag är i en sådan ålder
och vi har varit tillsammans länge. Men jag vill påstå att det
alltid är en onödig fråga att ställa någon, vem som helst,
någonsin. För sanningen är att vi har ingen aning om vad andra
kämpar med, och man bör hålla i minnet att personen man frågar
kan kämpa med barnlöshet, kanske befinner sig mitt i en
adoptionsprocess eller just har börjat med någon slags behandling,
kanske har fått ett eller flera missfall, eller så är det helt
enkelt en människa som inte vill ha barn. Det kan också vara en
människa som inte går igenom något av detta. Men det vet man inte.
För mig kändes det tungt varje gång jag fick frågan. Det var en
ständig påminnelse om att jag ännu inte kommit dit. Och för varje
gång blev det lite svårare att klämma fram ett leende och svara
”Vi får se”. Så en vänlig önskan till alla: Fråga inte. Blir
någon gravid berättar de det nog ändå då tiden är inne. Innan
dess har vi andra inte med saken att göra och frågan riskerar att
göra mer skada än nytta.
Någon dans på
rosor var det inte, detta med att bli gravid. Vi får ju vara glada
över att själva barnlagningsprocessen är en så fenomenalt trevlig
aktivitet, något man kan tänka sig att pyssla med rätt mycket för
att få till det. Men jag är gränslöst tacksam över att det
lyckades till sist, så lycklig över det barn som till slut beslöt
sig för att bli till. Och ingen kommer någonsin att behöva tvivla
på om detta barn var önskat eller älskat. För det är det.

Tuli itku ku luin tätä vaikka ollaanki jo puhuttu aiheesta ennenkin :,/ tää on kyllä semmonen aihe mistä ei pahemmin puhuta ja ittestä on tuntunu et puhun "liian julkisesti" omista jutuista, mut mun mielestä on hyvä että näistä puhutaan, koska sitä tosiaan voi luulla et kaikilla muilla on vaan tosi helppoa saada lapsi, vaikka niin ei oliskaan... enkä nyt meinaa et kaikkien pitäis julkisesti kertoa omista jutuistaan eikä tarvikaan, mut musta on hyvä että jotkut uskaltaa puhua julkisesti myös :) oon niin ilonen teiän puolesta, kohta saatte jo oman vauvanne syliin <3 t.mikaela <3
SvaraRaderaOlen kyllä ihan samaa mieltä, eikä mun mielestä voi "liian julkisesti" asiasta puhuakaan. Jos tuntuu hyvältä puhua siitä, niin sitten kannattaakin puhua. En olisi ehkä luullut että puhuisin siitä ihan näin julkisesti, mutta huomasin aika nopeasti että onhan muillakin kokemuksia tästä asiasta, siitä ei vaan kovin paljon puhuta.
SvaraRaderaMinäkin olen teidän puolesta niin onnellinen, toivon että kaikki menee jatkossakin sulla hyvin ja että tavataan kohta! <3
Det är bra att någon som du vågar berätta om detta, ett problem som ni nog delar med mååånga andra. Jätte bra skrivet!!
SvaraRadera/nina
Tack Nina! Hoppas att det att man delar med sig gör att någon känner sig lite mindre ensam. :)
SvaraRadera