Hurudan förälder vill du bli?

Då vi gick på familjeförberedelsekurs innan Joel föddes fick vi alla den frågan. "Hurudan förälder vill du bli?". Vi satt där som levande frågetecken, som om hon just frågat vad kvadratroten ur 276 är. Till sist pep någon (troligtvis jag) fram ett försiktigt "snäll", som om de enda alternativen för hur man kan vara som förälder är snäll eller elak. Jag tyckte det var en jättesvår fråga. Men nu när vi haft vår lille skrutt ett tag har dendär frågan återuppstått för mig. För alternativen är ju så många fler än bara just "snäll" eller "dum".

Givetvis vill jag vara snäll, det är ju en självklarhet. Och min högsta önskan är att min son ska bli en snäll människa. Han får bli vad som helst annat, så länge han blir snäll. Så känner jag. Men annat än snäll då? Man får ju inse sina egna begränsningar. Jag kommer aldrig att bli den mamman som lagar godast mat eller bäst bullar, det tåget har gått för länge sedan och lämnat en rad av brända misslyckanden bakom sig. Jag blir heller aldrig den yngsta mamman, för med mina 28 fyllda år på sonens födelsedag upprätthåller jag den finländska statistiken gällande förstföderskor. Såklart. Alldeles säkert kommer jag aldrig att bli mamman med högst lön, som kan köpa de dyraste grejerna och ge de snofsigaste julklapparna. Det jag däremot kan bli är en aktiv förälder, en som på riktigt tar del av sitt barns liv. En som faktiskt umgås med och lyssnar på sitt barn, och inte bara hummar och nickar från datorn. En pigg och intresserad förälder, som orkar och vill. Det är sådan jag vill bli.

Jag tror att man samtidigt som man blir förälder får en unik chans till rejäl personlig utveckling. Ifall man är intresserad av en sådan, alltså. För tankar som de jag har ovan leder rätt snabbt till slutsatsen att jag kanske inte riktigt är där än. Jag har en del att jobba på. Ännu är jag inte så pigg och aktiv som jag skulle önska. Jag ägnar fortfarande för mycket tid åt datorn och telefonen, ofta helt i onödan. Och jag behöver verkligen jobba på att faktiskt vara närvarande och inte gå igenom hundra andra saker i huvudet samtidigt som jag umgås med andra, i synnerhet då jag umgås med mitt barn. Det är glädjande att inse att varje gång Joel ler mot mig känner jag mig verkligen närvarande. Då funderar jag inte på tvätt, shoppinglistor och mina egna nojor, utan njuter bara av att se mitt barn lyckligt. Det är väldigt stort för mig.

Jag vill tro att jag åtminstone kommit en liten bit på vägen i och med att jag insett vad jag behöver jobba på och faktiskt börjat göra det också. En dag i taget och lite i gången nu bara. Och under tiden gör jag så gott jag kan.