Och det var så simpelt. Jag satt i soffan med Joel i knät och hunden busade med en av sina leksaker på golvet framför oss. Joel iakttog leken med stort intresse och började helt plötsligt skratta. Och han slutade inte, utan skrattade och fnissade med lysande ögon så fort hunden tog tag i sin leksak. Det kändes så fint och så underbart. Det låter säkert konstigt att bli så glad över en så liten sak, men han var så ärligt och naturligt lycklig, och det gjorde verkligen mammahjärtat otroligt glatt!
Älskade barn.
Och älskade små lurviga som är så fin mot honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar