Under graviditeten hinner man höra en hel del skumma grejer. Här är några klassiska kommentarer som jag inte riktigt begriper mig på:
1. Vilken sort
önskar ni er?
Med ”sort” avses
såklart bebisens kön. Och jaa... Med de genetiska förutsättningar
som finns här så önskar vi oss faktiskt... en människa! Märkligt
va? Jag förstår uppriktigt sagt inte grejen med att ”önska”
sig ett barn av det ena eller andra könet, och även om någon sådan
tanke någon gång hade slagit mig (vilket det faktiskt till all
lycka inte gjort) så hade jag aldrig någonsin sagt det högt.
Det finns en annan
variant av detta också, nämligen denna:
2. Ni önskar väl
er en pojke? / Vi ska hoppas att det blir en pojke.
Detta har jag hört
några gånger nu och anledningen till detta är förstås att fadern
till denna (förhoppningsvis) människa som bor i min mage redan har
två döttrar. Ändå... Nej. Vi önskar oss inte specifikt en pojke.
Det är intressant, detta med att man ”bör” ha barn av båda
könen, eller åtminstone borde man önska sig det.
När jag föddes som
tredje flickebarn i det Stenvallska hemmet var det någon smartskalle
som sa till min far: ”Nu fick ni nog fel sort”. Min pappa, som är
en väldigt klok man, bad då detta ljushuvud komma hem till oss,
titta mig i ögonen och säga att jag var ”fel sort”. Det kom
inga fler kommentarer sen. Alla barn är av precis rätt sort. Så är
det bara. Och av precis denna anledning har vi också valt att inte ta reda på barnets kön, för det spelar ingen roll för oss. Det kommer att komma rätt barn oavsett.
3. Vad stor du är /
Vad liten du är / Vad tjock du har blivit osv...
Generellt sett
gillar inte kvinnor (antagligen människor i allmänhet) då folk
kommenterar deras kroppar alldeles för mycket. Detta faktum ändras
faktiskt inte för att man blir gravid. Det räcker alldeles utmärkt
med att säga ”Vad fin du är”, ”Vilken fin mage du har”,
eller om man inte kan förmå sig till detta för att det är en
uppenbar lögn kan man också säga ingenting alls.
4. Ni skaffar säkert
nästa sen med detsamma då du är mammaledig?
Kanske är det jag
som är konstig, men jag skulle gärna fokusera på att få ut barnet
välbehållet och sedan lära känna det i lugn och ro. Det tycker
jag att både barnet och jag förtjänar. Varför fundera på nästa
barn innan det första ens är fött? Nu råkar det dessutom vara så
att vi faktiskt har planerat för ”bara ett barn” (gränslöst
provocerande, jag vet!), men det tycks vara få som tror att vi
kommer att nöja oss med ett barn. De flesta lägger huvudet på sned
och ler när jag säger det och hävdar att vi nog kommer att vilja
ha ett syskon åt bebisen sen (för de två syskon som redan finns
räknas inte, eller?!). De kan ha rätt, och man ska aldrig säga aldrig, men jag tycker det är onödigt att grubbla över den saken nu.
5. Vänta bara, det
blir värre!
Det blir det säkert.
Men det är väl kanske inte helt nödvändigt att påpeka det jämt?
Jag har inga problem med att upptäcka det själv. Har också
upptäckt under de 27 veckor som gått att en hel del grejer faktiskt
också blir bättre!
Jag har själv också
slängt ur mig åtminstone en del av kommentarerna ovan, det är
sådant som bara händer. Dock kommer jag att vara försiktig med dem
hädanefter. Och samma sak gäller här som så ofta annars; folk
menar så väl. Ibland blir det bara lite onödigt.
Alltså att folk kan vara så dumma och klumpiga? Det är säkert som du säger att man själv nån gång gjort sig skyldig till en korkad fråga, men det där med att man helst skulle få ett barn av ett visst kön är ju helt galet. Min käre far fick höra då han fått sin tredje dotter att han tydligen inte är karl nog att få en son. WTF?! Det är ju över 20 år sedan, otroligt att det fortfarande händer!
SvaraRaderaNejmen usch, vilken vidrig kommentar! Något så idiotiskt har vi nog inte fått höra, tack och lov! Jaa, man tycker det är galet, men ändå är det ju inte alldeles ovanligt att folk önskar sig det ena eller det andra. Vi råkar bara inte höra till det folket.
SvaraRadera