Sådant folk säger

Under graviditeten hinner man höra en hel del skumma grejer. Här är några klassiska kommentarer som jag inte riktigt begriper mig på:

1. Vilken sort önskar ni er?

Med ”sort” avses såklart bebisens kön. Och jaa... Med de genetiska förutsättningar som finns här så önskar vi oss faktiskt... en människa! Märkligt va? Jag förstår uppriktigt sagt inte grejen med att ”önska” sig ett barn av det ena eller andra könet, och även om någon sådan tanke någon gång hade slagit mig (vilket det faktiskt till all lycka inte gjort) så hade jag aldrig någonsin sagt det högt.

Det finns en annan variant av detta också, nämligen denna:

2. Ni önskar väl er en pojke? / Vi ska hoppas att det blir en pojke.

Detta har jag hört några gånger nu och anledningen till detta är förstås att fadern till denna (förhoppningsvis) människa som bor i min mage redan har två döttrar. Ändå... Nej. Vi önskar oss inte specifikt en pojke. Det är intressant, detta med att man ”bör” ha barn av båda könen, eller åtminstone borde man önska sig det.

När jag föddes som tredje flickebarn i det Stenvallska hemmet var det någon smartskalle som sa till min far: ”Nu fick ni nog fel sort”. Min pappa, som är en väldigt klok man, bad då detta ljushuvud komma hem till oss, titta mig i ögonen och säga att jag var ”fel sort”. Det kom inga fler kommentarer sen. Alla barn är av precis rätt sort. Så är det bara. Och av precis denna anledning har vi också valt att inte ta reda på barnets kön, för det spelar ingen roll för oss. Det kommer att komma rätt barn oavsett.

3. Vad stor du är / Vad liten du är / Vad tjock du har blivit osv...

Generellt sett gillar inte kvinnor (antagligen människor i allmänhet) då folk kommenterar deras kroppar alldeles för mycket. Detta faktum ändras faktiskt inte för att man blir gravid. Det räcker alldeles utmärkt med att säga ”Vad fin du är”, ”Vilken fin mage du har”, eller om man inte kan förmå sig till detta för att det är en uppenbar lögn kan man också säga ingenting alls.

4. Ni skaffar säkert nästa sen med detsamma då du är mammaledig?

Kanske är det jag som är konstig, men jag skulle gärna fokusera på att få ut barnet välbehållet och sedan lära känna det i lugn och ro. Det tycker jag att både barnet och jag förtjänar. Varför fundera på nästa barn innan det första ens är fött? Nu råkar det dessutom vara så att vi faktiskt har planerat för ”bara ett barn” (gränslöst provocerande, jag vet!), men det tycks vara få som tror att vi kommer att nöja oss med ett barn. De flesta lägger huvudet på sned och ler när jag säger det och hävdar att vi nog kommer att vilja ha ett syskon åt bebisen sen (för de två syskon som redan finns räknas inte, eller?!). De kan ha rätt, och man ska aldrig säga aldrig, men jag tycker det är onödigt att grubbla över den saken nu.

5. Vänta bara, det blir värre!

Det blir det säkert. Men det är väl kanske inte helt nödvändigt att påpeka det jämt? Jag har inga problem med att upptäcka det själv. Har också upptäckt under de 27 veckor som gått att en hel del grejer faktiskt också blir bättre!

Jag har själv också slängt ur mig åtminstone en del av kommentarerna ovan, det är sådant som bara händer. Dock kommer jag att vara försiktig med dem hädanefter. Och samma sak gäller här som så ofta annars; folk menar så väl. Ibland blir det bara lite onödigt.