Ibland blir det onödigt spännande. Som i lördags på kvällen. S hade hamnat i jobb såklart, tack vare snöyran, och jag satt hemma och tittade på Melodifestivalen för mig själv. Och plötsligt gjorde det så sjuuuukt ont långt nere i magen att jag inte kunde sitta stilla utan bara kved och grymtade. Och så försvann det onda. Och kom tillbaks. Och försvann. Så höll det på i ungefär en timme innan det äntligen lugnade sig. Såhär i slutet av graviditeten behöver det inte göra ont särskilt länge för att man ska bli lite smått nervös. Man allt väl denna gång!
Igår hade jag rådgivningsbesök på agendan. Frågade då hälsovårdaren om detta och hon var rätt säker på att det nog var förvärkar, i kombination med att bebo fixerade huvudet där nere. Hon kunde känna att huvudet mer eller mindre satt fast och jag blev nästan lite chockad över hur lågt ner huvudet faktiskt är, halvt ute nästan. Men nejdå, allt var bara bra med både mig och liten. Jag frågade också om min stora trötthet på eftermiddagar och kvällar, då jag ju inte alls är van, men hon sa nog att det är helt normalt och att det enda som gäller för mig nu är vila.
Veckans stora projekt var att laga en massa mat och frysa in så att vi har färdig mat bara att värma upp den första tiden efter att vi kommit hem från bb. Alla säger att detta är guld värt. Så det har jag gjort idag. Och efteråt var det bara att gå och lägga sig, förstås. Tror till och med jag somnade någon minut, jag som aldrig sover på dagarna. S är hemma med förkylning och hunden har löp på gång så vi är ett rätt slitet gäng här idag.
Som ni säkert förstått vid dethär laget börjar det välsignade tillståndet kännas rätt tungt och tröttsamt nu. Och varje gång jag sagt det eller ens tänkt den tanken har jag fått dåligt samvete efteråt. För jag har känt mig otacksam, som om jag inte var lyckligast på jorden över graviditeten. För det är jag ju. Men nu, och speciellt efter att ha pratat om det på rådgivningen igår, har jag tänkt om. Egentligen är det väl bara bra att det känns så, det är väl till och med meningen att det ska kännas så?! Det vore ju för eländigt om man när det närmar sig slutet hellre skulle fortsätta vara gravid än att få träffa sitt barn! Så nu är det dåliga samvetet borta och jag hoppas helt öppet att de sista veckorna ska gå sjukt snabbt så att vår lilla skatt snart får komma!
Och snart är det torsdag. Då får vi se liten på ultraljud igen och dessutom få veta vilken dag h*n ska födas! Då kan nedräkningen börja på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar