Precis vad som behövdes.

Mitt i amningsstrejkandet med tillhörande frustration, lätt sömnbrist och allmänt halvpissigt humör för min del slår lilleman till och bjuder på den mest fenomenala dagen någonsin. Gårdagen var ljuvlig med vår lille kille som skrattade och pratade hela dagen lång, precis som om han visste att det var det mamma behövde. Varje gång jag tittade på honom fick jag ett enormt leende till svar. Inget gör hjärtat varmare än det.

Inte för att det syns på bilderna förstås, för nu har Joel blivit så väldigt medveten om kameran att varje gång den kommer fram blir han så allvarlig och fundersam. Typiskt.

Här vid poolen med storasyster Emmy, som gärna tar med lillebror ut i trädgården och visar honom världen.

Det magiska med dagen försvann ju rätt snabbt då S igår kväll blev magsjuk och sedan har spytt heeela natten igenom. Härligt. Så denna dag ägnas åt att försöka få honom att äta något, desinficera huset och vara tacksam över varje minut som går som jag själv inte ännu drabbas.

På pluskontot kan nämnas att Joel åt nästan en hel måltid genom amning för första gången på 1½ vecka. Han halvsov förvisso och jag är väl inte alldeles optimistisk att det blir någon vana mer, men ändå. Man tar ju vad man får. Jag velar fortfarande fram och tillbaks med hur jag ska göra med matandet i fortsättningen. Samtidigt som det vore skönt att gå över till flaska helt och hållet känner jag nu helt plötsligt att jag ändå nog vill amma. Så otroligt konstigt detdär. Kanske är det vetskapen om att jag ju aldrig får amma igen om jag slutar. Eller så är det detdär ansiktsuttrycket han har då han ammat klart, då han ligger och blundar och ser alldeles fridfull och rund ut, som en liten ekorrbaby. Nåja, snart torsdag, då får jag ta upp det med rådgivningen.

Nu sover båda killarna här, jag ska passa på att koka kaffe och läsa lite.

Kram och puss!