Jag försöker bli bättre på det. Åtminstone någon gång i veckan lämnar jag Joel hos S och far iväg själv. Oftast bara kortare stunder, som till matbutiken eller ut på promenad med hunden. Mer än så vill jag inte, och så är det ju svårt eftersom ju Joels matförråd sitter fast på min kropp. Men det känns alltid lite jobbigt och jag känner mig lite skyldig som far iväg själv. Och varför? Det är ju inte som att S är mindre förälder, eller mindre kapabel att ta hand om lilleman än jag är. Tvärtom besitter han många egenskaper som jag saknar och som faktiskt gör honom till en bättre förälder.
När lindras det dåliga samvetet då? För det måste det väl göra? Annars skulle ju alla mammor världen över sitta och gråta över sin egen oduglighet varje gång barnen äter lite socker på en onsdag eller tittar på tv en halvtimme längre än vad som är rekommenderat. Eller som jag själv, då jag denna förmiddag satte upp håret i tofs och bäddade sängen med lillen sittande i sin babysitter bredvid. Han var otroligt nöjd med att bara sitta och titta på vad mamma pysslade med medan han själv tuggade på sina händer, men jag fick genast tankar som "Borde jag kanske göra dethär när han sover?" och "Jag borde nog leka med honom istället". Dags för skärpning då, kanske. Jag vill fortfarande till största del ägna mig åt honom då han är vaken, så är det bara. Men jag tänker inte må dåligt över att jag röjer upp i köket eller borstar tänderna då han är med. Det är bara dumt. Dessutom blir ju den lille stackaren galet överstimulerad om jag viftar med leksaker och böcker i ansiktet på honom varje vaken sekund. Och i ärlighetens namn orkar jag nog inte sjunga Mors lilla Olle femton gånger om dagen resten av livet.
Lagom är bäst också i detta sammanhang, antar jag. Men det är svårt att vara lagom när man vill göra allt rätt.
Lilla älskade hjärtat mitt.
Varför skulle man ens vilja åka ifrån detdär nyllet? :)
Känner SÅ igen mig! har ju fortfarande krav på mig själv vad gäller att hålla hushållet i skick, och i sanningens namn röcker inte tiden då Elis sover till för att underhålla både hemmet och mig själv.... så ofta ligger han i vagen(har den även inomhus) intill mig då jag t.ex. stökar i köket, och han har det bra men ändå får jag känslor och tankar om att jag är sämsta mamman som inte "är" med min son hela vakna tiden! En dag försökte jag lämna allt annat, men då tröttnade Elis på mitt umgänge och lade armen över ögonen, haha. De har det ju alldeles bra själva ibland, och skriker nog om de är missnöjda... ändå är det så svårt för ett mammahjärta o fatta....
SvaraRaderaHaha, jo tydligen är vi inte intressanta hur länge som helst. Jag är ju också rätt pedantisk då det gäller hemmet. Försöker släppa lite på de kraven, men som sagt verkar lilleman ändå så nöjd med att sitta och titta på medan jag röjer runt. Så riktigt illa kan det ju inte vara. Men det är knepigt detta, vi lär väl komma underfund med det ungefär lagom tills de flyttar hemifrån... :)
SvaraRadera