Ska man skriva en ärlig blogg är det väl lika bra att vara ärlig hela vägen. Men lite orolig är jag ändå över att skriva detta...
Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och bli mamma en vacker dag. Och under åtminstone hela mitt vuxna liv har jag alltid vetat att när den vackra dagen kommer, så kommer bebisen att förlösas med kejsarsnitt. När jag sedan väl blev gravid tänkte jag att det kanske skulle kännas annorlunda. Så jag läste på - massor! Och jag tittade på förlossningsfilmer, bara sådana där allt gick precis som det skulle. Men det kändes inte annorlunda.
Nu fungerar ju inte livet så att man bara önskar något och så får man det. Så fungerar inte heller sjukvården, och definitivt inte förlossningsvården. Det går inte bara att säga att man vill föda med kejsarsnitt och så blir det så. Åtminstone inte i Finland. Så jag har fått gå i samtal och diskutera allt möjligt med en barnmorska som är specialiserad på något vis. Jag har svarat på frågor om hur min barndom var, hur min mamma fött barn, om några av mina kompisar delat med sig av skräckhistorier, om jag blivit sexuellt utnyttjad, om jag har svag tilltro till vården och så vidare i alla oändlighet. Det var inte speciellt svårt för barnmorskan att konstatera att jag inte är traumatiserad på något vis. Jag är bara rädd.
Det finns en hel massa orsaker till att jag vill föda med kejsarsnitt. De flesta orsakerna berör bebisens välmående, inte mitt eget. Det handlar inte om rädsla för smärta, jag är helt inställd på att också ett kejsarsnitt gör ont. Det handlar egentligen inte heller om att jag är rädd för de skador som kan uppstå på min kropp (även om jag helt klart ser en fördel i att hållas någorlunda intakt). Och det handlar definitivt inte om att jag på något vis skulle vara för fin för att föda "normalt": Jag är alltså inte -som man säger i England- too posh to push. Det handlar bara om ett starkt obehag som jag inte kommer över, en känsla av det inte är det rätta sättet för mig. Och dethär gillas inte. Speciellt inte av lite äldre människor. Jag har vid flera tillfällen fått alldeles klart för mig att något är lite fel på mig som kvinna som inte VILL föda naturligt. Jag kan leva med att folk känner så, även om jag kan tycka att det inom vården finns plats för förbättring då det gäller bemötandet av kvinnor i min situation.
Nåväl, efter många om och men, en del diskussioner som fått mig att må bra och en del som fått mig att genomlida all världens ångest och panik, fick jag idag träffa en förlossningsläkare. Och hon var underbar. Hon visste att jag fått all information som finns att få, det enda hon ville var att svara på mina frågor. Det gjorde hon, och saken var klar. Vi får ett planerat kejsarsnitt! Om tre veckor ska vi tillbaks dit för att se att allt är som det ska, och då får vi också veta vårt barns födelsedatum. Det känns verkligen så otroligt bra nu, jag är säker på att solen sken lite starkare då jag kom ut från sjukhuset och jag nästan skuttade fram över parkeringen (så mycket som jag nu kan skutta i nuläget).
Någon kanske undrar över faderns del i det hela. Jag har ju valt en klok man, och han visste om hur jag kände redan länge innan vi blev gravida. Han har hela tiden känt att jag själv vet vad som är bäst för min kropp och han har inte ifrågasatt det. Istället har han varit stöttande då jag varit nervös och förbannad då han ansett att jag blivit illa behandlad. Min klippa, som alltid.
Dethär med kejsarsnitt väcker en hel massa känslor, det vet jag. Och jag har inte skrivit detta för att väcka en diskussion. Faktum är att jag nog inte orkar diskutera det mera. En del tycker man är feg och väljer den enkla utvägen (som om det fanns någon sådan) och en del säger att man inte kan säga att man fött barn ifall man blir förlöst med kejsarsnitt. Det bryr jag mig inte så mycket om. För mig är det viktiga att sedan kunna säga att jag fått barn, inte att jag fött det.
Så nu är jag nöjd och glad och dagens ultraljud visade att baby Karlsson mår prima där inne och följer alla möjliga tillväxtkurvor. Allt är underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar