36.

Läget här är rätt oförändrat. Bättre och sämre dagar med mer eller mindre värk, bättre eller sämre sömn. Den psykiska hälsan fortsättningsvis väldigt bra och jag tycker dagarna och veckorna går supersnabbt. Det är fredag kväll mest hela tiden just nu, tycker jag.

Igår började min mammaledighet. Jag har ibland undrat vad man behöver dendär månaden innan barnet kommer till (förutom att vila och fixa det sista då), men jag har nu insett att det nog är bra med ledigt. För nu har jag väldigt många tankar. Om jag vaknar mitt i natten kan jag ligga vaken en timme eller så och bara fundera över hur det kommer att vara när bebisen är här. Det har jag inte gjort tidigare. Visst förbereder man sig mentalt ändå på ett helt annat sätt när det närmar sig slutet! Än så länge har jag ändå bara positiva tankar. Hade ställt in mig på att få lite panik i något skede (och räknar kallt med att det ännu kan komma), men nervös över att bli förälder, det är jag faktiskt inte.

Många har också sagt att jag nu borde fotografera mig själv och magen så att jag har bilder att se tillbaks på sedan. Egentligen gör jag det rätt ofta, också utöver den obligatoriska bilden jag tar varje lördag för att se hur magen växer vecka för vecka. Men kanske vore det ändå roligt med några lite finare bilder. Få se om S ställer upp som fotograf här någon kväll..

 Såhär ser jag åtminstone ut idag, vecka 35 + 1. Det spekuleras såklart rätt mycket kring barnets kön och många har sagt att eftersom jag i princip bara växt kring magen och den inte syns bakifrån så är det en typisk "pojkmage". Det lär visa sig. :)

Sambons yngsta dotter frågade häromdagen vad som händer då jag tar av mig kläderna, faller magen ner då? Jag skrattade lite och visade magen, som ju fortsättningsvis står rakt ut (jag längtar faktiskt efter att den ska sjunka lite eftersom mina revben vid dethär laget nog bara är en skramlande hög benflisor). Hon blev rätt förskräckt, haha! Stackarn var inte riktigt förberedd på att när huden töjs ut blir blodådrorna synliga.

Trots att jag ibland känner mig som en flodhäst och det mesta är lite småjobbigt är ju magen faktiskt inte sååå stor. Det är fortfarande obegripligt att det bor en liten människa där inne. Lyckligtvis gör h*n sig minsann påmind och krånglar omkring där inne så att det rycker i magen, river i revbenen och ilar i hela skrevet (varsågod så mycket för den upplysningen!). Minskade fosterrörelser har jag aldrig behövt vara orolig över, det är uppenbart att vi kommer att få en vild galning. Inga överraskningar där. :)