En vecka hemma.

Igår hade vi varit hemma en vecka. Givetvis har mitt universum cirkulerat kring lilleman, precis som det ska göra. Några reflektioner jag gjort under veckan:

* Vi har en väldigt lugn bebis, åtminstone hittills. (Jag vägrar använda uttrycket "snäll bebis" eftersom det på något sätt antyder att barn som gråter eller skriker inte skulle vara snälla, vilket ju är helt fel!) Joel gråter egentligen bara på skötbordet, han tycks vara en av få bebisar som inte alls vill ligga naken. Lite kan han bröla till om det kniper ordentligt i magen, eller ifall mamma är för långsam med att få fram varorna då han är hungrig. Annars gnyr han bara lite. (Vi är för övrigt alldeles övertygade om att detta lugn kommer att straffa sig i något skede längre fram.. :p)

* Vi vaknar än så länge 2-3 gånger per natt för ett (oftast) rejält mål. Inte heller då skriker han, utan bara grymtar i vaggan tills jag vaknar och tar upp honom. Några rutiner med maten finns inte på dagarna, då äter han med ungefär 1-2½ timmars mellanrum, och ofta inte lika långa stunder som på nätterna. Jag tycker det är otroligt svårt att veta om han får i sig ordentligt, men han verkar nöjd och börjar också fylla ut storlek 50 riktigt fint nu, så något måste ju fastna i alla fall.

* Och på tal om mat kan jag ju bara konstatera att amningen tar upp väldigt mycket tid såhär i början. Ofta blir jag också lite extra hormonell under amningen, det liksom suger till i magen lite. Ibland kan jag tycka lite synd om S, eftersom Joel av naturliga skäl är så mycket hos mig då han äter så ofta. Men vi ser till att far och son får kvalitetstid tillsammans under några av de längre vakenhetsperioder Joel har varje dag.

Efter första badet 

* Även om matandet tar upp mycket tid känner jag än så länge inte igen detdär med att  man inte skulle hinna med något annat alls! Joel sover ju mycket (som de flesta nyfödda gör) och under den tiden hinner man ju massor! Jag kan på något sätt tycka att det är skönt att märka att jag fortfarande är mig själv. Jag skulle i och för sig inte ha något problem med att bara sitta och titta på honom medan han sover i två timmar, men samtidigt vill jag fortfarande hinna klä på mig ordentliga kläder, borsta tänderna, kleta på lite mascara så jag inte ser mer död än levande ut och snygga till hemma. Det är sån jag var innan och tydligen sån jag kommer att fortsätta vara. Dessutom hinner S och jag prata med varann, dricka kaffe i lugn och ro, se serier... Det är såklart enklare nu när han är hemma hela dagarna ännu denna vecka, men jag tycker vi har ett rätt välfungerande system såhär långt.

* Trots att jag alltså upplever att jag hinner med en del är jag väldigt tacksam över att jag var så fiffig att jag tillredde och fryste ner en massa mat i förväg. Det har varit otroligt skönt att bara få värma upp färdig mat nu, det lämnar väldigt mycket tid över för gos.

* Jag är ännu inte redo att lämna Joel och åka iväg nånstans själv. Det längsta jag varit ifrån honom hittills är då jag tagit en kort promenad med hunden. Mer än så känns jobbigt, det har hänt att jag saknat honom medan jag stått i duschen. Men så småningom kanske...

* Jag är betydligt mer hormonell efter förlossningen än jag var under hela graviditeten. Det känns egentligen inte jobbigt, det är bara väldigt mycket känslor i omlopp. Joel tycker om när man sjunger för honom, och det gör jag gärna, men när jag försökte mig på "Du vet väl om att du är värdefull" kom jag inte ens halvvägs innan jag började böla. Och han bara låg och tittade på mig med stora oskyldiga ögon, vilket bara fick mig att lipa ännu mer. Sådant, hörni!

Jag och vår lille farbror :)

Jag kan verkligen inte klaga, är så otroligt nöjd med hur livet ser ut just nu. Jag inser ju att nästa vecka återvänder S till jobbet och jag måste försöka ta mig ur bebisbubblan och börja göra normala saker igen. Men inte riktigt än, jag tänker tillåta mig själv att mysa runt här hela veckan till slut!