Underbart, men tungt?

Oj, så jag slarvat med bloggandet nu igen. Men dagarna bara rusar iväg och jag kommer inte riktigt ihåg att dokumentera så väl som jag skulle önska.

Vad är nytt då? Tja, inte mycket. Vi fortsätter mysa omkring här hemma, träffa familj och vänner och njuter av våren och solen de dagar den behagar visa sig.

Förra helgen var vi duktiga och räfsade ute på gården.

Joel blir nio veckor gammal idag, i tisdags var han exakt två månader. Galet! Han fortsätter utvecklas, som bebisar ska. Hans nacke och ben är väldigt starka, han visar stort intresse för alla leksaker som hänger ner, det vill säga babygymmet och mobiler, och han har också börjat intressera sig mer för hunden. Han ler stort mest hela tiden då han är pigg och mätt, men har en tendens att snabbt bli övertrött och då rätt gnällig innan han slocknar som ett ljus. Nätterna är okej, han vaknar med 2-3 timmars mellanrum, äter och somnar oftast om väldigt enkelt. Joel trivs fortsättningsvis bäst i någons famn, men har kunnat börja ligga för sig själv betydligt längre stunder innan han blir arg. Idag låg han nöjt i babygymmet och jollrade med sina leksaker medan jag bytte gardiner. En väldigt pratglad kille har vi, men något annat hade vi inte förväntat oss heller. :)

Med mig är allt också som vanligt. Jag har kommit igång rätt bra med träningen och tycker det går bra, även om jag ännu är väldigt försiktig med magmusklerna då jag inte vill förstöra något. Att träna rumpan är roligast, för låt oss vara ärliga. Vad i hela vida friden är det som händer med aktern då man får barn? Visst, någon Kardashian har jag ju aldrig varit, men jag har nog banne mig haft bättre put än såhär tidigare! Nåja, det är väl squats som gäller resten av livet nu och hoppas på att rumpans nedre del så småningom söker sig uppåt från knävecken.

Nu har jag alltså varit mamma i två månader och börjar väl så småningom ha åtminstone lite kläm på hur det är. Men jag tycker fortfarande det känns ovant och overkligt att vara just mamma. Jag kallar ju mig själv det hundra gånger om dagen (oftast i ordkombinationen mammas och älskling) men det känns ändå som att jag bara låtsas lite. Jag tittar på Joel många gånger varje dag och får tyst förklara för mig själv: "Jo, han är faktiskt din!" Jag fick frågan om det är lika underbart som jag trott att vara förälder men kanske lite tyngre än jag trott. Har funderat en del på det och kommit fram till att det faktiskt inte är tyngre än jag trott. Jag hade nog en ganska realistisk bild av det hela och var inställd på att det inte skulle vara en dans på rosor hela tiden. Så tyngre är det inte. Däremot kan jag förvånas över hur mycket tid föräldraskapet tar. Och då gäller det nog främst amningen än så länge. Men det är ju tillfälligt. Och det ska få ta tid, han förtjänar ju all min tid och uppmärksamhet. Sedan om det är lika underbart... Det är nog bättre! Alla de snuttepnuttiga sakerna, som att leka med bebisen, pyssla med hans kläder och gå på promenad med vagnen, det är kanske ungefär som jag hade tänkt mig. Men den känslomässiga delen kan man nog inte förbereda sig på. För jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kännas såhär mycket, att man varje dag skulle älska mer och mer. Det är en helt annan och ny typ av kärlek. Och den är betydligt mer underbar än jag någonsin kunnat föreställa mig.