Om bröst.

Den finkänsliga behöver inte läsa, mina tankar om bröst intresserar knappast alla. Men något måste jag ju skriva, för det är helt klart, att såhär mycket uppmärksamhet har de rackarna inte fått sedan min lillebrors alla kompisar snubblade in i puberteten samtidigt.

Det började på bb. Då man fött ett barn kunde man ju tro att största fokus skulle vara på bebisen. Men vete fasen om det inte pratades mer om mina tuttar och min ihopskrumpnande livmoder. Fascinerande. Och lite jobbigt. Det är inte konstigt att kvinnor får problem med amningen, för barnet hinner ju knappt ut med huvudet ens innan det börjar hetsas kring matandet och främmande fingrar är där och trycker och petar.

Nu blev ju amningen ett senare problem för oss, eftersom lillen var så slö att han bara åt genom sond eller ur flaska de första dygnen. Men det hindrade ju inte mjölken från att rinna till. Och jag kan väl inte säga att det var det som gjorde mest ont (det borde rimligtvis ha varit mer smärtsamt att stiga upp första gången efter snittet) men det var absolut den smärta jag hade mest besvär av. För jag var inte alls förberedd på den. Men du milde, vad det gjorde ont! Mina bröst, som under graviditeten lyckligtvis bara växt med en storlek, svällde plötsligt och antog icke begripbara proportioner. ”Porrstjärnetuttar”, sa S. Fick rådet att ta en varm dusch, för varmt vatten skulle visst hjälpa. Det gjorde det knappt, och jag kunde inte lyfta armarna för att tvätta håret för då stramade det till i mjölkeriet så jag trodde hela torson skulle explodera över badrumsgolvet. Det slutade med att två snälla barnmorskor stod och satte kalla kålblad på mina ömma bröst. Sedan fick jag också i flera omgångar pumpa ur en hel del (och telepatiskt sända tackkort och blommor till den människa som uppfann den elektriska bröstpumpen) medan S stod och masserade sidorna av tuttarna. Det hela var så fruktansvärt osexigt att jag seriöst tvivlar på att mina bröst någonsin kommer att få någon slags sexuell funktion igen.

Lille älsklingen efter att ha ammat för första gången

Nåväl, lyckligtvis lättade trycket och jättebomberna återgick till sin vanliga storlek. Amningen kom igång riktigt bra med lillen, men bara när vi använde amningsnappar. En liten bit gummi som räddade hela grejen. Och dem har vi fortsatt med. Andra frågar varför jag inte slutar och verkar tycka det är tokigt på något sätt att lilleman inte får gnaga direkt på mina bröst, men jag ser ingen mening med det. Jag har försökt utan, men han får inget grepp och blir bara arg. På dethär viset är det lätt för honom att äta och jag slipper blödande bröstvårtor. Win win!

Dethär med amning då... Nu har jag ammat i sex veckor. Vår son är en matfrisk liten livsnjutare som gärna äter läääänge och långsamt. Det kanske beror på min inre otålighet, eller så är det bara de kära amningshormonerna som spökar, men sakta men säkert har tanken krupit sig på. Dendär tanken man till och med bara tänker med viskande röst, och ogärna säger högt. Jag tycker inte så mycket om att amma. Det kan inte hjälpas. Nu är jag ju envis och tänker minsann göra det ändå så länge det går, men jag känner inte detdär som många pratar om, att det är en så mysig stund då man knyter an till sitt barn. Mitt barn blundar då han äter och jag knyter an till honom då han är vaken, pigg och glad. Inte vid amningen. Tyvärr.

Igår kväll gav vi honom för första gången ersättning ur flaska innan vi gick och lade oss. Detta på grund av att vi inte riktigt vet vilka världsproblem han grubblar på mellan 1 och 4 på nätterna, men det är tydligt att det kräver full vakenhet och en hel massa föda. Och det sägs ju att barn som får ersättning till natten sover längre, så vi och rådgivningstanten tyckte det var värt ett försök. Och när liten låg där i S famn och drack ur flaskan kändes det med ens riktigt uselt! Jag vet inte varifrån dendär hemska känslan kom. Kanske var det igen dedär eländiga amningshormonerna eller kanske var det den primitiva urkvinnan i mig (som jag inte trodde fanns) som helt plötsligt kände sig som en avsevärt sämre kvinna för att jag inte glatt ägnar mig åt amning 24/7. Och jag blir jättearg på mig själv för att det kändes så, för jag har alltid sagt att om man inte vill amma så ska man inte amma. Att det ska inte vara något måste, inget man ska känna sig dålig för. Och där satt jag och grät inombords för att min lille bebis fick mat ur flaska istället för direkt från mig! Usch och tvi! Nåväl, nu funkade det väl sisådär med ersättningen denna natt. Joel har ätit precis lika ofta som vanligt och faktiskt varit vaken ännu mer än han brukar. Kanske gör vi ett nytt försök ikväll. Om urkvinnan i mig tillåter det.

Nåväl, det om det. Amma gör jag alltså fortsättningsvis. Men jag längtar också lite grann efter den dagen då jag får använda vanliga bh:n, inte längre har ständigt ömma tuttar och kanske kanske lyckas hålla dem innanför tröjan i mer än två timmar åt gången!